Bilder från vårt hus samt hur man går vilse i Amstel Business Park

Jag har haft ytterligare en intervju på ett bemanningsföretag. Der var väldigt svårt att hitta!

Jag promenerade från en tågstation i Amsterdam och hade kollat upp vägen på kartan samt promenerat den på google streetview. Det började bra tills jag kom till Amster Business Park ett industriområde med fyrkantiga byggnader. Där blev jag lite osäker på hur jag skulle gå. Gick lite fel först, fattade att det var fel, gick tillbaka och valde en annan väg. Frågade en gubbe som stod och väntade på en taxi för att kolla om jag var på rätt spår. Han visste inte var gatan låg, men tyckte jag skulle fråga på bensinmacken en bit bort. Han frågade var jag kom ifrån och skrattade högt och förtjust när jag sa att jag var svensk. ”Svensk och pratar så bra nederländska!” Det var som han aldrig hört på maken och hade fått en glad överraskning. Typ som jag hade reagerat om jag fått åtta kilo choklad på posten av stadsministern. 

  

Spelande 

När jag hade nått bensinmacken såg jag en skylt med en pil och gatan jag letade efter. Hurra, nu visste jag vilket håll jag skulle åt! Efter ytterligare en stunds promenad kom jag till gatan jag skulle till. Nästa problem var att hitta nummer 210. En skylt visade hur jag kom till nr 1-10, en annan hur jag kom till 11-70 och en tredje visade hur jag kom till 71-229 (ojämna nummer). Ingen visade riktigt rätt, men jag satsade på den tredje skylten. Som kanske väntat hittande jag inte nr 210 utan bara ojämna nummer. Jag frågade någon i en reception på nr 51. Han hade aldrig hört talas om 210 eller företaget jag skulle till, men pekade åt ett håll han visste att det inte låg något bemanningsföretag. Han rådde mig att gå åt andra hållet.

Eftersom jag var sen till intervjun försökte jag ringa, men tydligen hade jag missat att skriva ner en siffra, så jag kom inte fram.

Jag gick och kom tillbaka till korsningen med skyltarna. Det fanns en gata till som hade ett annat namn och jag hade inte så mycket annat att välja på än att gå den gatan. Några meter in på gatan stod namnet på den gatan jag skulle till och jag blev glad. Äntligen var jag kanske på rätt väg. Jag kände snart igen mig från google streetview och lyckades nå mitt mål en kvart försenad. Rekryteraren hade förståelse för att jag var sen, hon visste att det var svårt att hitta till dem. Intervjun gick bra i alla fall.

Gideon

När jag kom hem tittade jag på en karta för att se hur den där konstiga gatan såg ut. Såhär går gatan som lagom enkelt heter H.J.E. Wenckebachweg:

Den börjar norrifrån. På vägen söderut har den 6 armar åt vänster och en av armarna förgrenar sig ytterligare. Från den sista armen, som är lite längre går gatan ner i en liten fyrkant från vilken man kan komma till en annan gata. När man gått förbi alla ovannämna armar kan man gå till höger eller vänster. Går man till höger kan man efter en stund välja mellan tre rikningar. Alla riktningar går till små fyrkanter som också innehåller bitar av denna lustiga gata. Går man istället för höger, till vänster kommer man in på en annan gata. Efter några meter kan man välja att forsätta på den gatan eller att fortsätta till gatan vi var på nyss (?). Gatan tar liksom paus och har ett annat namn några meter. Gatan forsätter snett söderut och går in i en annan gata. Det gatunamnet tar slut och vår gata ”tar över” den. Under sneddandet söderut finns dessutom en arm samt en fyrkant.

Hur kan någon komma på något så dumt?!

Om ni vill se det i bild kolla på http://maps.google.se/maps?q=H.J.E.+Wenckebachweg,+Amsterdam,+Nederl%C3%A4nderna&hl=sv&ie=UTF8&ll=52.336086,4.929428&spn=0.003828,0.009645&sll=52.335719,4.931595&sspn=0.007657,0.01929&vpsrc=6&z=17

Ni som bevakar mig på facebook vet att jag det ramlade larver ut papperskorgen häromdagen. Jag trodde att det var lite kokt ris, men riskornen började röra på sig!

Jag ville inte riskera att få larvbo i dammsugare och mosade varelserna med lite papper och en skärbräda. När Gerwin kom hem beslutade vi att kassera hela papperskorgen med dess invånare. Det var ändå dags för den äckliga soptunnan att förnyas. Så nu ligger de små kräken på nån soptipp och larvar istället.

Joanne

I helgen var Arwin och Rianne här med sina barn. Båda två är fortarande lika charmiga. Gidon som är en stor 4 månadersbaby tittar storögt på en och ler så fort man gör något roligt. Joanne kommenterar allt viktigt som händer till exempel att kvarnen fungerar, kyrkan sjunger att det är tante Filippas soffa eller att både tante Filippa, oom Gerwin, mama och papa har strumpor på sig. Mycket charmigt!

Gideon med blicken fäst på ölflaskan...

Jag misslyckades lite med middagen genom att laga fisk med kokt potatis och äggsås. Jag tycker egentligen inte särskilt mycket om kokt potatis och fisken smakade ingenting vad jag än gjorde med den. Gästerna sa i alla fall att det var gott och åt upp. Tur att Gerwins familj är en sådan där man lär sig att tycka om allt.

Nedan följer några bilder på hur det ser ut hemma hos oss:

Arbetshörn

Badrum

Badrum

Hall

Sovrum

Sovrum

Kökshörn

Terass

Mitt liv som VIP-gäst

Igår var vi på bröllop – igen. Denna gång i Gouda (ja, ost). Det är tydligen populärt att gifta sig denhär sommaren, men detta var i alla fall det sista för säsongen. Den här gången var vi inbjudna som daggäster och fick vara med hela dagen. Att vara dagsgäst är som att vara VIP-gäst och man blir fint behandlad.

Dagen började med kaffe/te hemma hos brudens föräldrar. Där fick alla ca 30 dagsgäster varsin corsage så att vi som dagsgäster utmärkte oss och så att vi visste vem som hörde till vårt sällskap. Vi fick också ett litet överlevnadskit. Det var en påse med näsdukar, vatten, pepparmintskarameller, festhäfte och brud(tugg)gum(mi).

Det verkade ha blivit något fel med brudparets väderbeställning för det både spöregnade och åskade högljutt hela förmiddagen. Som tur var lyckades väderkontoret fixa till lite sol frampå eftermiddagen.

Vid tolv anlände brudparet och vi hälsade dem under paraplyer med en liten sång. När de kom in tvättade brudgummen, Matthijs sin brud Jonnekes fötter. Matthijs är född i Nepal och den traditionen kommer därifrån.

Det serverades lunch och bruden försvann en trappa upp för att försöka få bort leran från sin klänning. Det var förresten hennes duktiga mamma som hade sytt den fina klänningen!

Efter lunchen begav vi oss till stadshuset där den borgerliga delen av vigseln skulle äga rum. Gerwin och jag fick skjuts av en faster. Det var typ som att åka bergochdalbana, vi flög över fartguppen och fastern poängterade att det var viktigt att visa vad man ville i trafiken.

Helskinnade kom vi i alla fram till den gamla, fina stadshuset. Vigseln var ca 20 minuter lång och bestod av ett litet tal samt frågor i fall brudparet ville ha varandra. De svarade ja och fick sätta ringar på varandra samt skriva under ett papper.

När brudparet kom ut från stadshuset kastade vi små pappersflygplan på dem. Matthijs är flygtekniker, så det passade bra istället för ris.

Efter detta åkte vi (bergochdalbana) till restaurangen där middag och fest skulle hållas. Här tyckte jag att ordningen blev lite konstig, det första som hände var nämligen att brudparet skar tårta. Tårta serverades trots att det bara var en timme kvar till middagen. Restaurangen gjorde sitt bästa med att fixa glutenfritt och gav mig en gräddfylld chokladform med jordgubbe på toppen. Vi satt ute och pratade med brudgummens föräldrar samt en gubbe jag inte förstod vem det var. Förutom gästerna satt på verandan också ett antal feta spindlar. En av dem (1½ cm lång) roade sig med att promenera på mitt ben vilket INTE roade mig!

När brudgummens föräldrar hade gått för att fotograferas satt vi kvar med den okända gubben. Han pratade så tyst att jag inte hörde vad han sa, så jag typ nickade och log medan jag betraktade de bebodda spindelnäten bakom honom. Spännande, men grymt måste jag säga. Det kom en citronfjäril flygande mot ett av näten. Jag ville ropa till den att akta sig, men ack, det var för sent. Fjärilen flaxande panikslaget för att komma loss, men den stora spindeln som gillrat fällan brottade ner den och lindande kvickt in den i nätet. Och där fick tyvärr den stora elaka spindeln mat för en vecka till.

Åter till det roliga. Kvart över fyra serverades middag vid bord utan bordsplacering. Förrätten bestod av en buljongsoppa; dvs buljong med gräslök i. Jag blev lite förvånad när jag speciellt serverades glutenfri soppa; buljong med gluten har jag aldrig sett. Jag började tvivla lite på om de visste vad gluten var. Jag tycker inte särskilt mycket om dessa buljongsoppor, men lyckades i alla fall äta upp nästan hälften.  

Till varmrätt var det buffé och när jag speciellt serverades glutenfria pommes frites började jag seriöst tvivla på att de visste vad gluten var! I vilket fall fanns det en hel del god mat på buffébordet.

Efterrätten var ”siberisk omelett” vilket visade sig vara glass i ugn. Jag serverades en frukttallrik. Det var väl ungefär vad jag misstänkt att jag skulle få, men så otroligt tråkigt! Jag hade väl i alla fall kunnat få lite glass till eller något. Jag snodde lite rolig efterrätt från Gerwins tallrik. I Holland är det inte så noga med etiketten, så man får ta mat från sin mans tallrik även om det är en fin tillställning.

Efter maten var det dags för vigselgudstjänst i stadens stora fina kyrka. I kyrkan fick först de vanliga gästerna gå in och sätta sig. Därefter fick vi dag-gäster gå förbi alla andra gäster och sätta oss längst fram. Då kände jag mig lite speciell. Gudstjänsten var ganska strikt eftersom Jonneke kommer från en reformert kyrkbakgrund. Mest psalmer och böner. Och så blev brudparet tillfrågade än en gång ifall de ville ha varandra. Undra vad som hade hänt om de svarat nej nu andra gången.

När gudsjänsten var slut var det mottagning med kaffe/te i kyrkan. Det var mycket folk och blev en lång lång kö för att gratulera brudparet och deras föräldrar.

Inte förrän vid tio började festen och vi åkte tillbaka till restaurangen. Där spelade några riktigt duktiga musiker som Matthijs hade hittat på en tågstation. Under festen var det också underhållning av gästerna. Bildspel, filmer, frågesporter och pjäser spelads upp. Gerwin och jag ledde en liten frågesport vi själva blivit utsatta för på vårt bröllop.

Dagen led mot sitt slut och vi fick som tur var skjuts hem av Jonnekes farföräldrar som bor nära oss. Tur det för våra tåg hade slutat gå för natten.     

Nedan följer någora bildintryck.

Brudparet anländer

Matthijs tvättar Jonnekes fötter

Lunchbuffé

Stadshuset

På väg in i stadshuset

Vigsel

Underskrift

Gerwin pilot

Tårta

Stora, stora spindeln, klättrar uppför trå'n...

Sibirisk omelett

St Janskerk 

Jag i kvalitetsbefriad klänning

Brudparet anländer till kyrkan

Klart för mottagning

Plats för gudstjänsten

Möhippa med Darth Vader

På jobbfronten är nästan inget nytt, men lite. Jag råkade upptäcka Hollands version av folkuniversitetet och såg att de hade svenskakurser. Jag tittade på mitt CV och konstaterade att jag pratar svenska, hollänska samt är utbildad för att undervisa vuxna. Tänkte också att det nog inte finns så många med den kombinationen i det här området. Kanske finns det behov av svenskalärare? Alltså skrev jag ihop en spontanansökan och skickade till tre folkuniversitet i närheten. Jag fick snabbt svar från alla tre. På det första stället hade de ingen plats, på den andra skulle de höra av sig igen när de planerade säsongen 2012-2013 och på den tredje ville de boka in ett möte för att eventuellt starta en svenskakurs i januari! Visserligen inget heltidsjobb, men det skulle vara väldigt kul! 

Jip och Janneke

Igår var jag på möhippa för en kompis, Jonneke som gifter sig på tisdag. Hennes mamma lurade iväg henne genom att säga att de skulle till en skönhetssalong. Jonneke trodde på henne, men blev kanske lite förvirrad när de snurrade runt med bilen ett par varv runt en tågstation i Utrecht där vi väntade. Vi var 14 tjejer som hoppade fram bakom ett hörn när vi såg bilen och Jonneke blev jätteförvånad. Vi klädde henne som den Holländska barnboksfiguren Janneke, fast jag tyckte hon påminde om Darth Vader. Någon hade tagit med sig sagoboken ”Jip en Janneke” och det höglästes ur den några gånger under dagen. Jag har inte läst just den boken, men däremot ett par andra böcker av samma författare och det är fantastiska böcker! Ett mycket litet antal är översätta till svenska, men tyvärr inte de mest kända. Om du kommer över boken ”Vipplala” från 1961 rekommenderar jag att du läser den!

Slut på boktipsen, det var ju inte det jag skulle skriva om. Innan vissa i gruppen hade förstått jag var svensk tappade de nästan hakan av förvåning när de hörde att mina föräldrar inte hade läst ”Jip en Janneke” för mig som barn. Ungefär så känd är den boken.

Te-huvaworkshop

Jonneke

Vi gav oss av från stationen till en gård ute på landet. Alla som inte var studenter och kunde åka buss gratis fick åka bil. Det tyckte jag var en bra deal och jag satte mig i bilen. På gården gjorde vi en workshop där vi fick lära oss att göra en te-huva med lapptäcksteknik. Jag har alltid sett mig rätt dålig på att sy; kuddar och gardiner är det mest avancerade jag kan göra. När jag nu satt med en holländsk grupp, åkte min sykunskaps-nivå plötsligt upp flera våningar. I den holländska skolan har man ingen syslöjd! Det kanske förväntas att man lär sig det från sin mamma? Det var alltså bara jag och Jonneke (vars mamma syr hennes brudklänning) som kunde sy. Kursledaren sa flera gånger att det syntes att Filippa hade haft syslöjd. Det var ju roligt, men jag är egentligen lika dålig på att sy som tidigare. Jag var ju bara bra för att de andra var ännu sämre…

High Tea

Efter workshopen serverades det high tea i trädgården. Turligt nog var igår en av de få dagar då det bara regnade några minuter, så när vi fikade sken solen.

Efter detta skulle vi promenera till en sjö vilket visade sig vara rätt långt. Alla vi mötte tittade undrande och skrattade åt Jonnekes utstyrsel. När vi kom fram till sjön visade sig att det kostade pengar att komma fram ända till stranden. I Holland går det tydligen att göra så, det finns liksom inte lika mycket konkurrens som i Sverige. Kostar en sjö pengar i Sverige tar man ju bara den bredvid.

Istället för att slösa pengar på ett strand-besök åkte vi tillbaka till Utrecht och huset när några av tjejerna bor. Jag kan konstatera igen att jag aldrig skulle köra bil i Utrecht. Vi följde en otydlig gps och snurrade ett och ett halvt varv i en rondell med rödljus i. Jag vet inte varför bilarna bakom tutade så ofta, men vår chaufför var lugn och fick bara motorstopp ett par gånger. 

Picknick

Från utsidan var det ett fint radhus, men på insidan ett mörkt och slitet studenthus, precis som många andra studenthus i Holland. Rummen är ganska fina, men korridorerna, trapporna och köket är det ingen som tar hand om. Alltså står det massa skräp samt det som inte fått plats i köket i korridoren. Trappan var den brantaste jag sett. Alla trappor i Holland är branta, men detta var extremt. Inte ens mina hela fötter, strl 36, fick plats på trappstegen.

Min tehuva

Möss hade de förstås promenerande i väggarna. I Utrecht blir ingen förvånad när jag säger att jag hade möss i mitt rum. Det verkar ingå i hyran.

Vi hämtade mat och bredde sen ut filtar i Wilhelminaparken för att äta middag. Det blev pastasallad och bärpaj, någon hade varit snäll och fixat glutenfritt till mig.

När klockan började närma sig sju var det dags att bryta upp. Jag promenerade till stationen, en sträcka som en gång varit en del av min skolväg. Det var väldigt trevligt att gå en så bekant väg i detta främmande land. För drygt ett år sen spenderade jag timmar i Wilhelminaparken för att komma ifrån värmen på rummet eller på picknick med de internationella vännerna. På promenaden genom stad njöt jag av att passera alla bekanta affärer och byggnader. Cykelbutiken där de sa att det var för dyrt att reparera min cykel, korsningen där jag nästan körde på en annan cyklist, övergångsstället där man alltid får vänta jättelänge (även igår) och den fula teatern vid kanalen.

När jag kom hem såg jag förvånad att charkuterihandlarens bil stod kvar trots att det var långt efter stängningstid. Handlaren stod på en tunna och höll på att fixa med något ovanför vår dörr. Jag tänkte inte direkt på det, sa hej och gick in. I trapphuset var det väldigt mörkt; lampa som brukar tändas automatsikt när man kommit halvvägs tändes inte. Jag fick treva mig fram till vår dörr och hoppades verkligen att jag inte skulle sätta min hand på någon i familjen Jättespindel.

Gerwin satt ute på terrassen precis som grannarna både till höger och vänster. Det visade sig att det var strömavbrott och att strömmen kommit och gått hela eftermiddagen. Nu var det totalmörkt sen en timme tillbaka och charkuterihandlaren hade lite problem med sina kylar.

Trots mörkret lyckades jag både träffa tandborsten med tandkräm, hitta pyjamasen och inte bli rädd när jag trampade på något mjukt och hårigt (mina tofflor). Upprörda röster hördes från gatan hela kvällen. På morgonen var strömmen lyckligtvis tillbaka.  

Breven, festen och intervjun i fikarummet

Häromdagen satt jag och sorterade upp alla brev som Gerwin och jag skickat tillvarandra sen vi träffades. Det är totalt 146 brev plus ett antal kort. Det var verkligen ett pussel att lista ut vilken ordning de skulle vara i, de flesta gångerna har vi glömt att skriva datum på breven. Jag är glad att i alla fall den svenska posten stämplar datum på sina kuvert! Synd bara att den holländska inte gör det…

Medan jag satt där och plockade jag in breven i pärmar föreställde jag mig var breven skulle vara om hundra år. Kanske hittas de av något barnsbarnsbarn på en vind. Kanske är breven på ett oförståeligt språk för barnsbarnsbarnet, eller kanske är det fullt begripligt. Kanske läser de med spänning och frågar sig varför det finns så få brev mellan september -09 och juli -10. Kanske upptäcker de en magisk värld och ett hemligt förflutet de aldrig skulle kunnat drömma om....

Plötsligt när jag satt där lockades jag till det öppna sovrumsfönstret då jag hörde musik från gatan. Därute stod ett dragspelare och en kontrabasist och spelade den holländska födelsedagssången. Det visade sig att butiken mittemot oss fyllde 25 år och firade med lite musik och 10% rabatt. Det stod lite människor på gatan och man öppnade en flaska champagne. Sen dansade och sjöng en barngrupp.  Underligt hur butiken kunnat överleva så länge med sådana skrikigt färgglada kläder. Rätt ambitiöst firande för en sådan liten butik i en liten stad. Musiken var trevlig, det är inte så dumt att bo invid stadens shoppinggata. Hade gärna deltagit i firandet, men eftersom jag aldrig köpt något och inte planerar att köpa någon i den butiken kanske jag inte riktigt har rätt att delta…

Idag hade jag ytterligare en intervju på ett bemanningsföretag. Jag var av någon anledning lite förvirrad och kom tid fel tid utan att veta namnet på den jag skulle träffa. Inte blev det bättre av att företagets logga inte fanns någonstans på den givna adressen. När jag frågade i receptionen verkade det i alla fall som jag var i rätt byggnad. Jag hade fått för mig att jag skulle vara där klockan två och klockan kvart i två kom jag dit. Receptionisten ringde till någon på bemanningsföretaget och sa att det stod en ”mevrouw” här som inte visste vem hon skulle möta. I vilket fall lovade hon mig att någon skulle komma ner.

Tio över två utbrast receptionisten: Nämen, har ingen hämtat dig än?

Så ringde hon till bemanningsföretaget igen för att meddela att jag fortfarande väntade. Sen sa hon:

Jaha, det är inte förrän klockan halv tre?

Nä, det är det inte alls tänkte jag säga, insåg plötsligt att jag kanske hade fel och sa istället något instämmande. Jag tittade i min almanacka och såg att det där stod 14.30…

Jag lyckades också logga in på min mejl via mobilen och leta rätt på namnet som stod under mejlet jag fått. Zahira någonting. Efter en kvart kom någon och hämtade mig, men det var ingen Zahira utan en Rosmarijn (hon luktade inget speciellt såvitt jag kunde känna). Kändes både förvirrat och lite lättat att det nog skulle ha blivit fel även om jag angett namnet från mejlet. Jag fick följa med Rosmarijn till något som verkade vara fikarummet. Vi satte oss i en soffa bredvid kaffemaskinen. Jag undrade vad det var för konstigt företag jag kommit till. Dessutom hade hon inte sett mitt Cv, vilket också förvirrade mig eftersom jag blivit uppringd.

Allt förutom fikarummet fick sin förklaring. Bemanningsföretaget jobbade endast åt det stora företaget vars logga fanns överallt i byggnaden vilket förklarar varför deras egen logga inte fanns någonstans. Vidare har de ett call-center med folk som ringer upp arbetssökande. Alltså var det tydligen en person på en annan avdelning som ringt upp mig och skickat mejl än den som skulle intervjua mig.

Jag fick svara på lite frågor och sen berättade hon att hon inte riktigt hade ett jobb till mig. Hon hade visserligen ett ledigt jobb, men i det jobbet fick man helst inte ta ledigt under november och december. Får jag inte ta ledigt under julen missar jag ju tomten, så det jobbet blir det inte.  Hon skulle leta lite efter andra jobb och återkomma.

När jag kom hem blev jag uppringd av ytterligare ett bemanningsföretag. Jag känner mig rätt populär måste jag erkänna. Det här företaget rekryterade faktiskt för egen del och erbjöd mig att skicka mitt CV till dem för ett jobb som rekryterare. Det låter som ett roligt jobb, det enda som skrämmer mig är att ett krav är körkort B. Jag har visserligen körkort, men jag kör helst inte… 

Är rödvinssås svenskt?

I måndags var jag på svensk mark! På svenska ambassaden i Haag alltså för att hämta ut mitt nya pass. Ambassaden var mycket mindre än jag förväntat mig. När jag tänker på ordet ”ambassad” föreställer jag mig en pampig byggnad med flaggor utanför. Det här var ett litet kontor med tre diskar, en bänk där man kunde sitta och några svenska affischer. På ett bord i trapphuset stod en liten svensk flagga som hängde i bristen på vind. Jag fick i alla fall mitt pass och det är precis lika fult som det förra!

Utsikt från terassen

Att hitta till ambassaden gick bra, men lite oroar man sig ju alltid (har jag pengar kvar på busskortet? Varifrån går spårvagnen? Tar jag spårvagnen åt rätt håll?, Läser jag av busskortet på perrongen eller i vagnen? Hur vet jag när jag ska gå av? Räcker min bok hela resan hem? Kommer jag frysa ihjäl innan spårvagnen kommer?). Vägen tillbaka var svårare. Jag hade räknat med att helt enkelt kunna ta spårvagnen tillbaka till tågstationen, men se det gick inte för den spårvagnen gick bara i rusningstrafik. Jag hittade en annan hållplats där en spårvang gick, men den stannade inte vid tågstationen. Jag kom på att jag hade en reseplanerare i mobilen, men den var inte till mycket till nytta. Den föreslog att jag skulle ta spårvagnen till Delft, åka tåg till Rotterdam, åka tåg till Utrecht och därifrån vidare hem. Jag tyckte det lät något onödigt när man kan åka direkt från Haag till Utrecht. Alltså tog jag spårvangen till hållplats centrum och letade mig med hjälp av kartor och skyltar till stationen. 

I onsdags var i i Veenendaal och handlade igen. Gerwin skulle hämta upp ett par böcker i den kristna bokhandeln och sen skulle vi promenera till möbelaffären. Vi frågade i bokhandeln om vilken riktning vi skulle gå och expediten satte genast i gång med att skriva ut en karta. Hon involverade också sin kollega som sa att det var för långt att gå. Minst 45 minuter skulle de ta. Då frågade en tant bakom oss vart vi skulle och sa att vi kunde åka med i hennes bil. Vi tackade förstås ja och expediten meddelade tantens man om att han hade blivit utsedd till chaufför. Han fattade först inte vem han skulle köra, han hade väntat sig en gammal gumma…

Han hette förresten något som lät som ”schrl” i efternamn. Det sitter säkert vokaler mellan konsonanterna, men jag vet inte vilka. Vi kom fram i alla fall och kunde efter inhandlandet av en klädhängare, kuddar och bordsduk promenera en ganska lång väg till en busshållplats. God service kallar jag det!

Med jobbsökningen går det lite sådär. Imorse missade jag precis ett samtal från en arbetsgivare. Han lämnade ett meddelande, men jag blev tvungen att lyssna typ tio gånger innan jag uppfattade namn och telefonnummer att ringa tillbaka till. Medans jag lyssnade av telefonsvararen ringde tydligen en annan arbetsgivare för när jag hade lyssnat klart hade jag ytterligare ett meddelande i telefonsvararen. Jag lyssnade på det och uppfattade namnet, men inte numret eller budskapet. När jag skulle lyssna igen kom bara det andra meddelandet fram och jag hittade inga kontaktuppgifter på företagets hemsida. Jag ringde i vilket fall tillbaka till den första arbetsgivaren som erbjöd mig att komma på en första intervju imorgon.

Sen när jag tagit bort hans meddelande kom det andra meddelandet fram. Både Gerwin och jag lyssnade ett par gånger för att försöka uppfatta meddelandet. Först verkade det som personen bara ringt för att säga att jag inte fått jobbet, men vid ytterligare en avlyssning konstaterade Gerwin att hon nog tyckte jag var intressant i alla fall. Alltså hon sa något i stil med ”Jag pratar gärna vidare med dig, du är egentligen för oerfaren för det här jobbet. Ring tillbaka om du vill, men det behövs inte.” Hur ska man uppfatta det?

   

Utsikt från terassen

Igår var Gerwins kusin Ruben här och åt middag. På menyn stod kyckling med rödvinssås. Tyvärr verkar de inte ha hört talas om kalvfond i det här landet, men en halv tärning grönsaksbuljong löste problemet litegrann. Är rödvinssås svenskt förresten? Ruben hade i alla fall inte ätit det förut. Till efterrätt gjorde jag kladdkaka och eftersom ugnen är trasig blev den VÄLDIGT kladdig. Gott blev det i alla fall och gästen hällde mera kladdkaka i sin skål.

Idag hade jag ett möte på ett bemanningsföretag i Amersfoort. Det var visserligen ett trevligt samtal och han kommer att presentera mig vidare för ett företag, men jag är lite tveksam till poängen med bemanningsföretag. De jobb han erbjöd mig är inte direkt bättre än de jag själv kan hitta på Internet och jag måste ändå skriva ansökningsbrev och skicka cv till företaget. Hade jag bara vetat vilket företag det var kunde jag ju skriva till företaget själv direkt istället för att ta omvägen till bemanningsföretaget i Amersfoort. Då hade jag ju dessutom anställts på företagets villkor och inte bemanningsföretaget. Aja, det är i alla fall någon slags väg till jobb, så det är väl klart att jag ska skicka vidare min ansökan.

Något roligt jag såg i Amersfoort var att de försöker föra in den Stockholmska rulltrappsetiketten på tågstationen. Vid rulltrappan stod en skylt ”stå på högersidan, gå på vänstersidan”. För att ytterligare hjälpa rulltrappsresenärerna var det fotspår målade på rulltrappsstegen; röda stillastående fotspår till höger och gröna gående spår till vänster. På hemvägen irriterade jag mig på att denna etikettregel fortfarande är okänd på tågstationen i Utrecht.

Grönsaker på auktion

I helgen har vi varit hos Gerwins föräldrar igen. Det var lite lugnare nu eftersom barn och barnbarn har flyttat in i sitt eget hus. Gerwins pappa åkte ner till dem igår med golv. I Holland återanvänder man golv och tar det med sig när man flyttar. Golvet som Arwin och Rianne som jag förstod det både använts av Gerwins föräldrar och morföräldrar. Tydligen var det en matta av bra kvalitet, men jag skulle nog ändå inte vilja ha en använd heltäckningsmatta. Å andra sidan så är vadsomhelst bättre än det äckliga plastgolvet som Arwin och Rianne hade från början. Det var inga spindlar ovanför sängen den här gången, för Gerwins mamma hade dammsugat bort dem. Fast hon glömde den som brukar sitta under handfatet på toan.

På fredagkvällen åkte jag, Gerwin och hans mamma till stranden och åt glass. Helt underbart med kvällssolen och nästan ingen vind (se bilder nedan). Jag tänkte att Nord-Holland inte var så dumt när vädret för en gång skull är bra.

I lördags tänkte vi först åka och titta på sjölejon, men sjölejonen verkade ha ledigt på helgerna, så det får bli en annan gång. Istället åkte vi till en ”veiling.” Det tog mig en bra stund innan jag fattade vad ordet betydde. När jag frågade svärmor sa hon att det var något med grönt/grönsaker och jag tänkte att det kanske var ett naturområde eller grönsaksodling. Man kunde i alla fall göra en båttur där, vilket vi bestämde oss för att göra. 

Det regnade på vägen dit, men slutade lagom till att vi skulle åka båt. Sightseeingbåten tog oss på kanalerna genom ett område med grönsaksodlingar. Jag tänkte att jag hade haft rätt i att veiling är någon slags grönsaksodling. Det enda som gjorde mig tveksam var att Gerwin och hans mamma funderade på om veilingen ingick i biljettpriset… På varje liten ö odlades något annat och guiden berättade vilken grönsak vi såg. Guiden sa också att han behövde betala tull och vi stannade vid ett mycket litet tullhus. Plötsligt stack det ut ett gethuvud ur huset! Guiden tog fram lite bröd och gav till geten och getens två kompisar. Fåret på andra sidan kanalen tittade avundsjukt på. Geten tyckte att guiden hade betalat för lite tull och krävde mer. Alltså klev geten ombord på båten och fick mera bröd. Hans kompisar var nog (klokt nog) rädda för vatten för de stannade på land. Efter ett tag var geten mätt och återvände till kompisarna på land. 

När vi var på väg tillbaka till bryggan, pekade Gerwins mamma och sa att där var ”veiling”-huset. Mitt hopp om att jag förstått ordet slogs ner. Men snart fick jag reda på vad det var eftersom en ”veiling” började kvart över tre (frågetecken i mitt huvud). Det visade sig till slut att ”veiling” betyder auktion och att det i huset började en grönsaksauktion på gammaldags vis. Priset gick från högt till lågt och när man tyckte att priset var tillräckligt lågt tryckte man på en knapp man hade framför sig. Den som var först med att trycka fick köpa grönsaken. En klocka på väggen visade hur priset sjönk. Vi tryckte till oss både blomkål och purjolök för ett bra pris.

Jag har fått väldigt bra språkträning denhär helgen. När vi haft lediga stunder har vi spelat ”boogle”; ett spel där man ska bilda ord utifrån vissa bokstäver. Mina chanser att vinna var kanske inte så stora, men jag lyckades i alla fall gå från att hitta tre ord första omgången till att hitta 17 som bäst. På lördagskvällen hälsade jag och Gerwin på ett par kompisar och spelade spel med dem. Det var ett spel där det gällde att kunna improvisera (typ teatersport) och det var en mycket nyttig talövning! Väldigt roligt också och jag blev glad när jag upptäckte hur bra det faktiskt gick att göra improvisationsteater på holländska.

Igår spelade vi ett holländskt bondespel. Inte kan man väl vara gift med en bondes son utan att ha spelat bondespelet och lärt sig om bondelivet. Jag hade tur med min bondgård och lyckades behålla både kor, sockerbetor, höns och växthus. Äppelträden däremot dog ständigt på grund av frost och jag kom bara tvåa i spelet. Dessutom slog blixten ner i gården ett par gånger så jag blev tvungen att reparera i stället för att slå tärningen.Gerwin har börjat smygjobba fast han har en veckas semester kvar. Vi var i hans skola häromdagen eftersom han ville hämta några saker. I skolan satt redan ett par kollegor som också smygjobbade såhär mitt i semestern. Inte konstigt att många lärare blir utbrända…

På väg till stranden