En vanlig dag som student

Idag har jag för ovanlighetens skull varit i skolan hela dagen, dvs från 10 till 18.

Vi inledde dagen med ett seminarium där den första timmen ägnades åt frågor vi fått att förbereda. Frågorna handlade bland annat om byggarbetarna som riskfyllt skulle renovera Skaknästornet i Tierp och Citronen AB kopplande till fackförbundet Fruktarbetaren. Precis som förra veckan ägnade vi den första timmen åt de två första frågorna och de återstående fem stressades igenom.

Mellan seminariet och dagens föreläsning var det fyra timmar som min grupp ägnade åt grupparbete. Det är en stor utmaning att hitta sittplatser på ekonomikum mitt på dagen, och vi sprang runt i hela byggnaden innan vi hittade ett bord som verkade kunna bli ledigt inom några minuter. Vi stod och vänta några minuter vid bordet tills hon som satt där gick. Under mötet diskuterade vi bl. a. sakliga grunder för avsked, mobiltelefoner, räntelag, sällskapsspel, LAS, diskning, delbetalning, framtidens teknik, redovisningen, de förbipasserandes kläder (det hör till kulturen på ekonomikum) m.m. Mycket effektivt arbete….

Under diskussionen ringde någon från Snerikes till mig för att berätta att bordet jag bokat inför kvällen, stod utomhus på verandan. Det ansvarige hade glömt att nämna det bokningsbekräftelsen. Jag blev jätteglad eftersom jag visste att de jag bokat till absolut ville sitta ute i kylan och höstvinden. Visst är det en härlig utmaning att äta med stelfrusna fingrar och försöka fånga salladsbladen som blåser iväg med nordanvinden.

Han som ringde tröstade mig med att filtarna nog räckte till oss eftersom vi var tidiga och att vi fick gå före i kön.

Föreläsningen var något mindre virrig än den förra vi hade med samma förläsare. Mitt under PowerPoint- presenationen dök det upp en liten ruta som informerade oss om att ”Maria” hade loggat in på Skype. Några sekunder senare dök det upp en chatruta med texten ”haha”…

Mycket kul kan det bli där läraren inte har full koll på tekniken.

Som ni kanske redan har listat ut så blev det ingen middag på Snerikes. Istället gick vi till Uplands nation. Där fick vi vänta ungefär 50 minuter på maten. Vissa av oss hann äta upp innan vissa andra fick mat. Jag fick förstås min taco-tallrik sist. Det som är lite klurigt med nationen är att det är svårt att garantera kvalitén på maten på grund av den höga personalomsättningen. Om man har tur är det en duktig kock som står i köket, om man har otur får man en nybörjare som knappt vet hur en hamburgare ser ut. Jag hade lite otur, för min taco-tallrik hade jag kunnat göra bättre själv. Det var rätt torr och överöst med vitlökssås (på tacos?!). Det var i alla fall trevligt sällskap och det gick att höra vad de andra sa flera gånger under kvällen då ljudnivån i rummet tillfälligt sänktes.

Här ska ni få några fina bilder jag tog på min höstpromenad igår.

En halsning fran Holland

Sitter nu i Gerwins rum med buller och bang utanfor fonstret. De bygger namligen om pa gatan och ska byta alla fonster, dorrar och takpannor. Som tur ar haller de pa med taket just nu, sa det finns en chans att jag slipper byggarbetare pa frukostbordet. I vilket fall ska jag snart ta mig till Utrecht.
Det ar valdigt bekant att vara tillbaka i Holland, roligt forstas att traffa Gerwin, men inte direkt nylandsspannande. Men visst ar det lite skont att att man kan landet och Gerwins familj. Jag vet nar tagen fran hans foraldrar gar, jag vet var spindlarna brukar sitta och jag foljer husets tysta regler (t.ex att inte ta ner duschmunstycket fran vaggen, for da blir det blott overallt).

Nar jag kom motte Gerwin mig pa flygplatsen med en enorm hjartformad ballong. Valdigt sott, men det var med viss moda vi tog oss fram med den pa taget. Alla tittade pa oss. Fast inte lika mycket som pa hunden som skrek pa gardagens tagresa.
I lordags var vi ute och shoppade. Han som hade pengar kopte lite klader och hon som inte hade pengar fick noja sig med att bestamma vad han skulle kopa.
Pa kvallen tittade vi pa Hollands basta tv-program; komediserien "kinderen geen bezwaar''. Verkligen synd att ni som inte pratar hollandska inte kan se den, den ar hiskeligt rolig och i klass med "friends".
Igar var vi som vanligt i kyrkan, dar jag bade har lart mig att undivka deras ackliga te och lata bli att snubbla pa alla sma barn som springer omkring runt ens ben under fikat.
Vi tittade en en kortis hos Gerwins farfar innan vi akte till Wageningen. Han ar ratt tystlaten, men har en vaninna som alltid ar dar och som pratar oupphorligen. Jag forstar inte allt hon sager, hon anvander lite foraldrade ord och uttryck, men jag brukar nicka och le och da pratar hon vidare.

Na, nu ska jag planera min avfard. Hantverkarna verkar ha paus, for det ar tyst nu. Eller sa har jag tappat horseln.

Kultur i natten

Kulturnatt i Uppsala. Ett vimmel av människor i sensommarmörkret, musik på avstånd och ljus överallt. Det dansas, sjungs och talas i vartenda gathörn. Utanför Forumgallerian står precis som förra året, Uppsalas Swingdans-förening. Iklädda det senaste modet från Swingdans-tiden snurrar unga och gamla runt på det provisoriska trägolvet. Det ser sjukt roligt ut och precis som förra året önskar jag att jag också kunde dansa som dem.

Jag hinner inte se så mycket av dansen eftersom jag måste skynda vidare till mitt eget uppträdande med Uppsala Kammarkör. Vi bidrar till Kulturnatten med både estniska och svenska sånger vilket verkar uppskattas av publiken för de applåderar mycket.
Efter framträdandet hänger jag runt med en körkompis på stan. Vi tränger oss fram på gatorna, stannar och pratar med folk, tittar lite på det vi går förbi. Fast när vi passerar St Eriks snabbar vi på stegen för att rädda trumhinnorna från att sprängas av det höra rock-oväsendet. Vi sätter istället kurs mot Helga Trefaldighet och Domkyrkan, för att mata öronen med musik av det klassiska slaget.

I Helga Trefaldighet hittar vi en konsert med två präster som sjunger visor och spelar gitarr. Efter ett par sånger tycker vi det räcker. Visst kunde de sjunga, men rösterna räcker inte riktigt för att kunna hålla konsert med god kvalitet. Idoljuryn skulle inte ha släppt igenom dem.

Vi går över till Domkyrkan där domkyrkokören står och sjunger modernt. Orgeln brusar och den välbesökta kyrkan fylls av körmusik som skulle ha passat bra i en skräckfilm. Inte kanske njutbart direkt, men rätt imponerande. Vi sitter kvar när konserten är slut och lyssnar på lite mildare, sakrala toner från kyrkans ungdomskör.
Eftersom jag har planerat att titta på Västgöta Nations Teaters pjäs klockan tio går jag innan konserten är slut och beger mig tvärs över domkyrkoplan till Gustavianum. Där hamnar jag sist i en lång kö av människor och förstår direkt att inte alla kommer få plats. Jag blir lite besviken när dörren stängs en meter framför mig och vakten förkunnar att det inte får plats fler i salen.

Jag lämnar huset och vandrar ner mot ån och hittar ett stånd där alla varianter av chokladbollar säljs. Mina kontanter räcker inte, så jag sätter kurs mot en bankomat. Det är tur att man inte är ny i Uppsala längre. Om jag hade varit det så hade jag säkert ställt mig i den fem meter långa bankomatkön nere vid ån istället för att gå upp till de lediga bankomaterna vid stora torget. Varför stå en kvart i kö, när man kan gå tio meter bort och välja mellan tre olika lediga bankomater? Jag kan inte låta bli att i tankarna dumifiera de står står i den långa kön.

Utanför stadsbiblioteket är det bokbord där biblioteket säljer ut sina gamla böcker. Kommer man halv elva på kvällen är det ju klart att alla kända författare är utplockade redan, men jag hittar en okänd bok som enligt recensionerna på baksidan ska vara otroligt bra. För fem kronor är det värt att chansa, så jag köper boken och går ner mot min cykel. På vägen passerar jag chokladbolls-ståndet och köper en kolaboll med vaniljsmak. Det visar sig vara otroligt god och nöjd med kvällen cyklar jag hem genom kulturnatten.

Föreläsning av paus och luft

Nu har skolan satt igång på riktigt och vi har haft några föreläsningar. Igår hade vi vår första föreläsning med en annan lärare än tidigare. Den var något speciell och en aning... luftig.

Föreläsningen började, som de flesta, med att läraren startade sin powerpointpresentation. Sen började han tala utifrån den första bilden. Allteftersom tiden gick började vi förbryllat bläddra i de utskriva presentationer han hade delat ut för att försöka följa med i det han sa. Jag kom fram till att han fortfarande var kvar på första bilden, trots att han nämde det som stod på bild 10 och 18 också.
En kvart in i föreläsningen ringde lärarens telefon. Han sa att det var viktigt och gick ut för att svara. Alltså en kvarts paus för studenterna. När han kom tillbaka mumlade han fram någon utsäkt om någon dotter som var utomlands och fortsatte sen föreläsningen där han börjat.
Efter ytterligare 20 minuter var det enligt klockan dags för paus och det blev tio minuters paus. Läraren berättade att efter pausen skulle vi börja titta på powerpoint-bilderna. Aha, det är då vi börjar på riktigt, tänkte jag.
När pausen var över gick vi igenom bilderna i ett rasande tempo! Han kommenterade en del bilder, men de flesta fick kommentaren "Det här kan vi hoppa över", eller "Det här behöver inte ni kunna", eller "Dethär hör till en annan kurs." Ett ljud av intensivt bläddrande i utskrifterna hördes ständigt under föreläsningen då vi försökte hänga med i lärarens tempo.
Vid föreläsningens slut hade vi hunnit hoppa över de flesta bilderna i presentationen.
Men trots att föreläsningen mest bestod av paus och överhoppade presentationsbilder, måste jag ändå säga att jag lärde mig en del. Till exempel skillnaden i rättigheter mellan handelsbolag, stiftelse och enskild firma.

Vem är det som vet nåt egentligen?

Igår gjorde jag ett första försök att få mina utbytesstudier tillgodoräknade. Inte helt lätt.

Jag började med att gå till sociologen för att leta rätt på Lovisa som jag hade mest kontakt med innan jag åkte. Hennes namn satt inte kvar på dörren, så jag frågade studievägledaren var hon satt.
   ” Hon sitter en trappa ner, men hon är inte ansvarig för utbytesstudierna längre.”
   ”Vem ska jag prata med då? Kan du något om sånt här?”
   ”Prata med Margareta”, sa studievägledaren och skickade mig tvärs över korridoren.

Margareta undrade var jag hade varit och sa att hon aldrig hade varit med om något sånt här tidigare, eftersom hon jobbat sen i februari. Hon bläddrade igenom en pärm för att få vägledning, men hittade bara information om utresande eller från annat land inkommande studenter.
   ”Du får nog prata med Margareta (en annan alltså)”, sa hon och var på väg ut från kontoret för att leta rätt på Margareta.
    ”Eller Kerstin!” Utbrast hon och stoppade en kollega som höll på att passera, ”du kanske vet något om det här?”
Kerstin sa att det nog var internationella kansliet som hade hand om tillgodoräknanden och att det nog var dit mina betyg hade skickats.
Studievägledaren som hade hört vår konversation sa plötsligt:
   ”Gå till internationella kansliet så skriver de in betygen i systemet. Sen får du komma tillbaka hit så vi kan tillgodoräkna poängen i sociologi B-kursen.
    ”Vem av er ska jag prata med då?” frågade jag och fick klart för mig att det var studievägledare som skulle fixa med poängen.
Jag gav mig av mot internationella kansliet som ligger 10 minuters promenadväg bort. Som tur var hade de öppet. Där var det några små kontor och som tur var fanns en karta över vem i vilket rum som var ansvarig för vad. I rummet där ansvarig för Erasmus satt, var det tomt. Jag frågade kollegan i rummet bredvid och just då dök personen i det första rummet upp.
Jag förklarade min situation och fick höra att jag nog var på fel ställe. Hon kollade igenom en hög med inskickade betyg, gick iväg en stund för att fråga en kollega och kom sen tillbaka.
    ” Betygen ska ha skickats till sociologen” sa hon ”och för att få poängen tillgodoräknade måste du gå till Examensenheten i huset härintill.”
Hon frågade vilka jag pratat med på sociologen och sa åt mig att istället prata med Vessela.

Så jag tog mina fötter och traskade tillbaka till Sociologiska institutionen. Informerade studievägledaren om internationella kansliets svar och frågade var Vessela satt.
Vesselas kontor var stängt och mörkt, ingen besvarade min knackning.
Eftersom jag inte verkade ha något mer att göra på sociologen gick jag hem och skickade ett mejl till Vessela för att fråga vilka tider hon var där. Fick svar efter en timme att jag skulle vända mig till examensenheten. Skickade tillbaka ett mejl och frågade om hon hade sett till de betygspapper Holland skulle skicka. Hon sa att ”ingenting kommer till dem” och att pappret ska skickas till examensenheten.

Jag kommer inte ihåg att jag skrivit någon adress till examensenheten på mina ansökningar och misstänker att pappret ändå kommer hamna på sociologen. Men det verkar som Holland ska skicka en kopia till min uppsalabrevlåda också, så jag får väl mejla till Holland och fråga när det kommer och sen springa runt igen med pappret i handen…