Sinterklaas kommer

Sinterklaas båt

Jag ska nog börja med att avsluta historien. Ja, historien om fingret alltså. Ni vet ju fortfarande inte vad som hände hos handspecialisten.

I väntrummet hos handspecialisten på onsdagsmorgonen hade de läskiga bilder på felböjda fingrar. Som tur var hade de också en jättesöt baby i väntrummet, så jag tittade på den istället. Stämningen i väntrummet var lite mer avslappnad än på stora sjukhuset och när babyn skulle gå hem hjälptes vi alla åt att plocka ihop hans utspridda leksaker.

Doktorn var en ung tjej och hon tryckte inte på fingret. Hon klippte ut en oval ur ett stort ark med typ plast och la ovalen i en fyrkantig gryta med 70-gradit vatten. Hon stack ner en stekspade, men tyvärr var det inget ätbart som kom fram utan bara plastbiten som blivit mjuk. Hon klippte lite hål i den och formade den efter mitt finger. Sen stelnade den och ska nu bäras i 6-8 veckor. Fast jag får ta av den ett par gånger om dagen för att träna på att böja fingret. Jag tycker att jag kommit ganska lindrigt undan som sluppit gips. Jag kan använda fingret nästan som vanligt, det är bara handstilen som har blivit lite fulare.

Zwarte piet delar ut godis

I lördags kom Sinterklaas till Holland. Vi missade honom ju förra året eftersom han var så försenad. I år var han 45 minuter försenad och vi hade nästan hunnit bli isskulpturer i den kyliga vinden. Sen kom han i en stor båt som var misstänkt lik båten som går guidade turer till naturresarvatet ”de blauwe kamer”. På båten satt även en orkester och massa ”zwarte piet”-ar (Sinterklaas svarta slavar som skulle vara superförbjudna i Sverige). Jag lyckades hitta en liten mur att stå på så jag såg över barn på axlar och övrig folkmassa. Sinterklaas steg av båten, hoppade upp på sin gråa häst som också heter något och red längs raden av människor medan de zwarte pietrarna delade ut godis till barnen. Så fort han hade passerat oss gick vi hem och värmde oss med en kopp te. En stund senare hörde vi en orkester på gatan utanför. Vi gick fram till sovrumsfönstret och där på gatan nedanför red Sinterklaas förbi. Vi hade utmärkt utsikt och hade tydligen inte alls behövt stå och frysa en timme nere vid Rhen. Något att minnas till nästa år.

Häromdagen åkte jag buss. En passagerare som precis skulle gå av tog rätt lång tid på sig att checka ut med sitt busskort.

”Tiden är ute!” ropade busschauffören och stängde dörren framför näsan på mannen.

”Jag skojade bara!!” ropade chauffören och öppnade igen.

Roligt kan man ha.

Sinterklaas

Sinterklaas från sovrumsfönstret

Historien om lillfingret

I lördags besökte vi Gerwins brors familj. Barnen har alltid blivit större sen sist man såg dem. Den yngsta förstår nu väldigt väl vad man säger och kan göra sin egen vilja tydlig trots att hans ordförråd är begränsat till ungefär fyra ord (mamma, pappa, hund och den).

På lördagskvällen spelade vi kortspelet ”party animals”. Vid ett tillfälle is spelet ska alla spelare slå handen i bordet på samma ställe. De flesta gånger resulterar det i en prydlig stapel av händer, men den sista gången fick jag någons hand rakt mot mitt lillfinger. Det gjorde väldigt ont och resten av spelet satt jag med högerhanden på ett paket fryst rödkål i handduk. Trots ”isen” svullnade fingret upp till dubbla storleken och ett par timmar senare var det helt blått. Det verkade inte brutet i alla fall för det pekade åt rätt håll och jag kunde böja det. Och tur var väl det för doktorn har varken öppet på lördagkväll eller söndag.

I går eftermiddag var jag hos husläkaren här i Rhenen. Jag tycker egentligen att jag varit där alldeles för många gånger redan (kvalsterallergin och öroninflammationen) och skulle jag dra en slutsats efter ett års erfarenhet är det väl att Sverige är tryggare än Holland.

Doktorn tittade på fingret och kände på det.

”Gör det här ont?”

” Nej”

”Gör det här ont?”

”Nej”

”Gör det här ont?”

”AJ!”

”Det är nog brutet”, sa doktorn och jag trodde jag hörde fel. ”Du får åka och röntga i Ede imorgon bitti”.

Tidigt imorse befann jag mig alltså på det stora sjukhuset i Ede. Där skickades jag mellan ett par olika receptioner och hamnade därefter i ett väntrum på röntgen. Jag hann bara vänta tio minuter innan det var min tur. Fingret röntgades och jag fick sitta en stund till i väntrummet. Sen kom röntgen-doktorn och berättade att fingret var brutet. Jag fick ett papper och instruktioner hur jag skulle ta mig vidare genom sjukhuset för att komma till kirurgen på ”S-polikliniken”. Undrade lite hur illa det var med fingret när de nämnde ordet ”kirurg”.

På nästa ställe fick jag vänta en hel timme innan det var min tur. I väntrummet var det fullt av barn med gipsade handleder och armar. I bakgrunden hörde man ljudet av en motorsåg. Förmodligen en gipssåg, men jag föreställde mig ändå hur man sågade med en stor såg i mitt gipsade lillfinger.

En irriterande sak var att man i väntrummet bredvid flera gånger ropade efter en ”Noorlander” som tydligen inte var där. Jag undrade om de menade mig, men sen kom de i mitt väntrum och ropade på ”Bos”.

Kirurgen började trycka på fingret precis som husläkaren, men innan han kom till stället där det gjorde ont hann jag peka och säga att här gjorde det jätteont när husläkaren tryckte. Så han tryckte som tur var inte där.

Sen fick jag se min röntgenbild och det var intressant. Det har lossnat en liten bit ben vid knogen eftersom fingret förmodligen har böjts bakåt. Det behöver inte gipsas, men imorgon ska jag få något som förhindrar fingret att böjas bakåt igen. Om det inte läker ordentligt kan fingret börja ”klicka” när jag sträcker ut det. Fråga inte vad han menade med det.

Den där saken i alla fall måste jag fixa på en handklinik i Veenendaal imorgon. Lite irriterande är det att man måste till doktorn i tre olika städer för att laga ett lillfinger.

Jag tänker inte lägga ut några bilder på fingret för det har aldrig varit så fult som nu. Förresten har det ju redan fotats en gång idag.

Mitt första möte med frisiskan.

Förra veckan och den här har jag provveckor i skolan. Jag hade fyra prov förra veckan och två igår. Förra måndagen hade jag prov i nederländska och geografi. Provet i nederländska bestod av fyra delar: rättstavning, skiljetecken, formulering och grammatik. Jag hade övat duktigt, men formulering var svårt för mig som utlänning. Det dök upp uttryck jag inte känner till. Som tur var bestod hela provet av flervalsfrågor, så jag gissade lite.

Det lustiga är att jag nu kan stava alla svåra holländska ord, men fortfarande inte de lätta. Och jag kan dela in en mening i satsdelar, men vet fortfarande inte vilka ord som är en eller ett. Sånt frågade de förstås inte för man utgår ifrån att alla kan det.

De andra proven bestod också av flervalsfrågor. Jag hade fått tips av en lärare att bläddra igenom skolböcker i alla provämnen och det visade sig vara ett väldigt värdefullt tips. Tack vare det visste jag att det kan bli jordbävning i Groningen på grund av naturgasutvinningen.

Jag fick i alla fall godkänt på alla prov förra veckan.

Igår hade jag min första praktikdag. Jag gör praktik i klass tre, vilket motsvarar typ nollan i Sverige. Barnen är 6-7 år och i full fart med att lära sig läsa och skriva. Det är faktiskt samma barn som jag hade när jag jobbade som lärarassistent, så jag känner alla barn redan. Inte alls dumt att kunna deras namn och veta hur de beter sig. Barnen hade inte glömt bort mig heller. Och inte Gerwin heller för del delen. De kommer aldrig glömma att de skrev bokstäver i raklödder med honom.

Dagen bestod mest av observerande för min del. På morgonen berättade jag lite om mig själv och jag frågade om de visste vilket land jag kom ifrån.

”Israel!” gissade barnen. Om man är sex år och går i en kristen skola är nog Israel det land man hör mest om.

Jag visade ett par foton av Sverige och barnen förvånades över all snön på cyklarna och en flicka frågade om det var roligt i Sverige.

På förmiddagarna har barnen bara matte och nederländska och på eftermiddagen varierar det lite från dag till dag. Igår hade de gympa och jag stod och höjde repet vid höjdhoppet.

I helgen upplevde jag mitt första möte med språket frisiska. Gerwin och jag var i provinsen Friesland (i norra Holland) på en missionskonferens. Konferensen var på en gård utanför en liten, liten by ute i ingenstans. På fredagen gick vi på jakt efter middag (läs pommes frites). Det fanns ingen snackbar i byn, men byn var ju förstås inte utan pommes frites-försörjning. En bybo upplyste oss om att vi kunde köpa det på puben.

Vi gick dit och medan vi väntade på vår beställning tjuvlyssnade vi lite på konversionen bredvid. Kvinnan i paret som pratade var fullt förstålig, men när mannen pratade undrade jag om det var något fel på min holländska eller om han pratade med mat i munnen.  Som ni kanske förstår av detta så låter frisiskan som danska. Många har sagt till mig att de hört att svenska och frisiska ska likna varandra och frågat om jag förstår frisiska. Svaret är alltså nej. Jag förstår inte ett ord.

Så var ännu en pusselbit lagd i mitt holländska kulturpussel.