Nu är jag tillbaka i min studiestad och snart inne i den vanliga Uppsalalunken. Hade min första föreläsning i arbetsrätt idag, den kursen som tydligen ska vara jättebra trots att man inte fattar nåt de första veckorna. Introduktionsföreläsningen var i alla fall inte så svår, jag fattade både litteraturlistan och gruppindelningen.
Även om allt i Uppsala är som vanligt så märks det ju att man varit borta en stund. Holland har tydligen satt sina spår i mitt beteende. Här kommer några exempel.
- Jag tittar tio gånger åt alla håll när jag ska korsa en cykelbana. För i Holland kommer dubbelt så många cyklister i dubbla hastigheten från dubbelt så många håll som i Uppsala.
- Jag tycker uppförsbackar är extremt jobbiga. Vissa säger att Uppsala är platt, det gjorde jag också förut. Man vet inte vad platt betyder förrän man varit i Holland. I Holland blir man inte svettig när man cyklar. Jag cyklade ut till en inflyttningsfest i lördags i Lilla Sunnersta. Det var ju bara uppförsbackar hela tiden! Platt stad? Nä!
- Riskakor är dyrt. Jag köpte det billigaste paketet häromdagen och det kostade fyra gånger med än de riskakor jag köpte i Holland. Mat överhuvudtaget är dyrt här. De verkar ha höjt priserna också sen jag åkte. När jag åkte kostade 200g mandel på Ica, 20 kronor. Nu kostar det 24kr!
- Jag blev glad när jag fikade i lördags och insåg att det var fritt fram att ta en till kaka. Fast jag frågade försiktigt först…
- Jag drömmer fortfarande mardrömmar om djuren i köket. Drömde i natt både om möss som sprang runt och en råtta som bet mig.
Sen har vi ju allt som förändrats de senaste halvåret. Jag upptäckte till min stora glädje att det finns en busshållplats bara runt hörnet! Jag funderade ett slag på om jag bara inte sett den förut, men jag är alldeles säker på att den inte fanns där förut. Det var alltid så långt till närmaste busshållplats, men icke mer! Hurra för UL som flyttar hållplatserna dit man bor!
måndag 30 augusti 2010
söndag 22 augusti 2010
Livet på Svalkan III
Några gånger om dagen ringer telefonen på Svalkan. Det kan vara både utmanade, överraskande och roligt att svara i den.
Såhär går ett helt normalt telefonsamtal till:
- Café Svalkan Filippa.
- Ja, hej, jag skulle vilja boka rum.
- Det går bra, vilka dagar tänkte du?
- 23-27 juli. Vi är två stycken.
- Då kan jag boka Skogsstugan 2 åt er. Kan jag ta namn och telefonnummer?
- Anna Svensson, 070 123456
- Då är ni välkomna.
- Tack.
-Tack.
Så kommer vi till de onormala....
Vissa har inte bråttom när de ringer. Inte kan de väl se vilken kö som bildas för att man pratar i telefon istället för att ta kunder.
- Café Svalkan Filippa.
- Ja, hej. Jo, det är så här att vi tänkte åka ner till Småland på fredag. Ja, vi är från Piteå och ska åka ner till Småland. Vi har ju bott på Svalkan flera gånger, tre gånger förut tror jag att det blir. Och det är ju så trevligt, så vi tänkte höra om det går bra att vi bor där igen. Natten mellan fredag och lördag alltså. Vi är två vuxna och tre barn. Tidigare så brukar vi då ha en extra madrass på golvet och så fyra sängar. Går det att ordna?
- Ja, det går bra.
- Det där rummet, ligger det nära köket?
- Ja, ni kan få skogsstugan 4, det ligger i samma hus som köket.
- Bra, vi tänkte att det var bra att ha nära till köket och dusch och så. Du, är det någon program där på fredag kväll? Jag vet ju att ni brukar ha lite program på helgerna.
- Nej, det är inget den fredagen.
Och så fortsätter samtalet.
Vissa förstår man inte vad de vill.
- Café Svalkan.
- (bruten svenska) Jag söker Kerstin Eblabla. Jag blabla bla färdtjänst.
Ingen färdtjänstbil syns till. Däremot är det gott om tanter i den ålder man heter Kerstin.
- Ja, det är väldigt mycket folk här, jag vet inte vem Kerstin är.
- Säg att jag har kommit till parkeringen.
- Nere vid slottet?
- Ja, säg till Kerstin får komma.
Hur tänker han? Anledningen till att man tar färdtjänst är väl att man inte kan gå den sista biten från slottet till Svalkan?
- Vet du hur du kör hit?
- Blablabla, man får inte köra här.
- Jo, om du är färdtjänst får du köra där.
- Är du säker?
- Ja. (nej, men man kan ju inte låta tanten gå)
- Okej, bra.
Några minuter senare ringer han igen.
- Ja, nu är jag på grusvägen.
- Ja? (ingen bil syns till)
- Blablabla.
- Du fortsätter på vägen
- Blabla. Okej.
Ibland tror folk att man har koll på konkurrenterna också.
- Café Svalkan Filippa.
- Jag, tänkte höra efter om ni serverar någon lunch.
- Vi har smörgåsar, men det är det. Våfflor har vi också.
- Jaha, ni har inga sallader?
- Nej, det har vi inte.
- Finns det några andra caféer i närheten.
- Hm, ja.. det finns ju Slottscafét förstås.
- Jaha, har de öppet?
- Det skulle jag tro.
- Vad kan man äta där då?
- Det har jag ingen aning om.
- Nähä, har du något nummer dit?
- Nej, det har jag inte, men de finns säkert i telefonkatalogen.
- Jaha, tack då.
Såhär går ett helt normalt telefonsamtal till:
- Café Svalkan Filippa.
- Ja, hej, jag skulle vilja boka rum.
- Det går bra, vilka dagar tänkte du?
- 23-27 juli. Vi är två stycken.
- Då kan jag boka Skogsstugan 2 åt er. Kan jag ta namn och telefonnummer?
- Anna Svensson, 070 123456
- Då är ni välkomna.
- Tack.
-Tack.
Så kommer vi till de onormala....
Vissa har inte bråttom när de ringer. Inte kan de väl se vilken kö som bildas för att man pratar i telefon istället för att ta kunder.
- Café Svalkan Filippa.
- Ja, hej. Jo, det är så här att vi tänkte åka ner till Småland på fredag. Ja, vi är från Piteå och ska åka ner till Småland. Vi har ju bott på Svalkan flera gånger, tre gånger förut tror jag att det blir. Och det är ju så trevligt, så vi tänkte höra om det går bra att vi bor där igen. Natten mellan fredag och lördag alltså. Vi är två vuxna och tre barn. Tidigare så brukar vi då ha en extra madrass på golvet och så fyra sängar. Går det att ordna?
- Ja, det går bra.
- Det där rummet, ligger det nära köket?
- Ja, ni kan få skogsstugan 4, det ligger i samma hus som köket.
- Bra, vi tänkte att det var bra att ha nära till köket och dusch och så. Du, är det någon program där på fredag kväll? Jag vet ju att ni brukar ha lite program på helgerna.
- Nej, det är inget den fredagen.
Och så fortsätter samtalet.
Vissa förstår man inte vad de vill.
- Café Svalkan.
- (bruten svenska) Jag söker Kerstin Eblabla. Jag blabla bla färdtjänst.
Ingen färdtjänstbil syns till. Däremot är det gott om tanter i den ålder man heter Kerstin.
- Ja, det är väldigt mycket folk här, jag vet inte vem Kerstin är.
- Säg att jag har kommit till parkeringen.
- Nere vid slottet?
- Ja, säg till Kerstin får komma.
Hur tänker han? Anledningen till att man tar färdtjänst är väl att man inte kan gå den sista biten från slottet till Svalkan?
- Vet du hur du kör hit?
- Blablabla, man får inte köra här.
- Jo, om du är färdtjänst får du köra där.
- Är du säker?
- Ja. (nej, men man kan ju inte låta tanten gå)
- Okej, bra.
Några minuter senare ringer han igen.
- Ja, nu är jag på grusvägen.
- Ja? (ingen bil syns till)
- Blablabla.
- Du fortsätter på vägen
- Blabla. Okej.
Ibland tror folk att man har koll på konkurrenterna också.
- Café Svalkan Filippa.
- Jag, tänkte höra efter om ni serverar någon lunch.
- Vi har smörgåsar, men det är det. Våfflor har vi också.
- Jaha, ni har inga sallader?
- Nej, det har vi inte.
- Finns det några andra caféer i närheten.
- Hm, ja.. det finns ju Slottscafét förstås.
- Jaha, har de öppet?
- Det skulle jag tro.
- Vad kan man äta där då?
- Det har jag ingen aning om.
- Nähä, har du något nummer dit?
- Nej, det har jag inte, men de finns säkert i telefonkatalogen.
- Jaha, tack då.
fredag 20 augusti 2010
Glasras
Imorse vaknade jag vid femtiden av ett brak! Jag såg mig om i rummet för att förvissa mig om att det inte var nåt i mitt rum som gått sönder. Allt verkade vara helt. Mamma som också vaknar av smällen kom ner och tittade runt i huset. Min nyfikenhet drev mig nästan till att kliva upp ur sängen för att se efter vad det var, men sen tog tröttheten över och jag somnade om.
När jag vankade igen vid halv tio fick jag reda på vad det var. I vitrinskåpet i köket såg det ut som jordbävning. En av glashyllorna hade gått av på mitten och porslinet lutade som en skidbacke.
Tack vare våra goda plocke-pinn-kunskaper lyckades vi plocka ut porslinet och endast en enda kopp gick sönder (Ikea, grå och ful).
Lustigt att glasskivan bestämde sig för att gå sönder plötsligt.
Dagens lärdom: Överbelasta inte glashyllor!
tisdag 17 augusti 2010
Livet på Svalkan II
Om man jobbar på Svalkan i Augusti kan man vara säker på att aldrig vara ensam i köket. Det surrar nämligen runt minst fem getingar i köket konstant. Oftast ännu fler. Det spelar ingen roll hur många man dödar, det finns alltid ett tiotal kvar. Vi har börjat föra statistik över hur många getingar vi dödat i köket. Förra måndagen dödades 124 stycken!
Resten av veckan har vi inte haft tid att springa efter de små kräken, så det har blivit ett snitt på 40 getingar om dagen. Mörkertalet är stort. I statistiken har vi inte räknat alla som dött i getingfällan eller som dött när vi sprejat gift på deras bon.
Ännu bara en i personalen blivit stucken!
Hur tar man nu bäst död på dessa seglivade små varelser? Man blir snabbt vältränad och lär sig hur de bäst ska tas. Vi hade en elektrisk flugsmälla som fungerade utmärkt tills batterierna tog slut. Sen fick vi återgå till de gamla vanliga flugsmällorna.
Det bästa är om getingarna sitter på ett lämpligt ställe. Då är det bara att slå till och fortsätta slå ett tiotal gånger tills den slutar röra sig.
Om getingen flyger i luften, sikta då noga och slå till den när det flyger på lämpligt avstånd. Getingen faller då ner på golvet som en död fluga. Dock är den inte död utan bara avväpnad. Det mest effektiva i det här skedet är sätta skon på den och trampa till ordentligt.
Resten av veckan har vi inte haft tid att springa efter de små kräken, så det har blivit ett snitt på 40 getingar om dagen. Mörkertalet är stort. I statistiken har vi inte räknat alla som dött i getingfällan eller som dött när vi sprejat gift på deras bon.
Ännu bara en i personalen blivit stucken!
Hur tar man nu bäst död på dessa seglivade små varelser? Man blir snabbt vältränad och lär sig hur de bäst ska tas. Vi hade en elektrisk flugsmälla som fungerade utmärkt tills batterierna tog slut. Sen fick vi återgå till de gamla vanliga flugsmällorna.
Det bästa är om getingarna sitter på ett lämpligt ställe. Då är det bara att slå till och fortsätta slå ett tiotal gånger tills den slutar röra sig.
Om getingen flyger i luften, sikta då noga och slå till den när det flyger på lämpligt avstånd. Getingen faller då ner på golvet som en död fluga. Dock är den inte död utan bara avväpnad. Det mest effektiva i det här skedet är sätta skon på den och trampa till ordentligt.
söndag 15 augusti 2010
Sommarens årliga brevlådegäster
Mina föräldrars brevlåda är bebodd. Därnere i mörkret lever nämligen ett gäng skräckinjagande tvestjärtar. De är mycket äventyrslystna och de försöker varenda morgon att följa med morgontidningen in i huset.
Tidigare somrar har de nöjt sig med brevlådan, men i år har de hittat ett nytt ställe. Jag kan inte låta bli att kritisera deras val. De har nämligen börjat vistas i lampan ovanför ytterdörren. Detta innebär att den första som går ut på morgonen blir attackerad av tvestjärtar som faller ner från lampan. Igår kväll öppnade jag dörren i augustimörkret och träffades genast uppifrån av en av de elaka varelserna. Usch och fy och blä!
Som ni förstår tar sig tvesjärtarna på ett eller annat sätt in och därför kan man se dessa varelser då och då i huset.
Jag tycker att tvestjärtar hör till den äckligaste kategorin insekter. De är ju inte farliga, men de ser helt enkelt äckliga ut! Trots detta finns det tillfällen när de är mindre läskiga.
Häromdagen såg jag en tvestjärt i badrummet. När jag kom in och tände lampan blev den rädd och sprang för att gömma sig under en flaska rengöringsmedel som stod på golvet. Tyvärr var den lite för stor och lyckades bara få in huvudet under flaskan. Där satt den med hela baken synlig, helt övertygad om att den hade gömt sig väl. Trots att det var en äcklig tvestjärt såg det oerhört gulligt ut!
Tidigare somrar har de nöjt sig med brevlådan, men i år har de hittat ett nytt ställe. Jag kan inte låta bli att kritisera deras val. De har nämligen börjat vistas i lampan ovanför ytterdörren. Detta innebär att den första som går ut på morgonen blir attackerad av tvestjärtar som faller ner från lampan. Igår kväll öppnade jag dörren i augustimörkret och träffades genast uppifrån av en av de elaka varelserna. Usch och fy och blä!
Som ni förstår tar sig tvesjärtarna på ett eller annat sätt in och därför kan man se dessa varelser då och då i huset.
Jag tycker att tvestjärtar hör till den äckligaste kategorin insekter. De är ju inte farliga, men de ser helt enkelt äckliga ut! Trots detta finns det tillfällen när de är mindre läskiga.
Häromdagen såg jag en tvestjärt i badrummet. När jag kom in och tände lampan blev den rädd och sprang för att gömma sig under en flaska rengöringsmedel som stod på golvet. Tyvärr var den lite för stor och lyckades bara få in huvudet under flaskan. Där satt den med hela baken synlig, helt övertygad om att den hade gömt sig väl. Trots att det var en äcklig tvestjärt såg det oerhört gulligt ut!
torsdag 12 augusti 2010
Livet på Svalkan
De tre senaste somrarna har jag jobbat några veckor på café Svalkan i Ulriksdal. Det är en underbar liten pärla på kunglig mark, där enorma nybakade kanelbullar serveras varje dag.
Jag tänkte att jag skulle bjuda på några ögonblick ur livet som cafébiträde.
Här kommer en vanlig konversation när jag säljer fika:
Kunden kommer in.
- Hej.
- Hej.
- Jadå, ska vi se… En köttbullesmörgås.
- En köttbullesmörgås.
- Och en chokladboll.
- Chokladboll.
- Oj, vilka stora kanelbullar!
- Ja, dom är stora.
- En sån tar vi också. Den! (pekar)
- Den.
- Två kaffe vill jag ha också.
- Två kaffe.
- Det blir 95 kronor.
- Tack
- Tack.
Upprepar jag mig?
Ibland är det svårt med kunder som talar tyst. Man lutar sig fram för att höra vad de säger, men missuppfattar ändå.
- En saft, tack.
- En kaffe?
- Nej, saft sa jag.
- Aha, okej.
- Jag vill ha en till, kunden håller upp en kopp.
- Te?
- Nej, en till.
- En till kaffe? Eller menar du påtår?
Ibland får man ju lite konstiga beställningar också:
- En Cola tack.
Jag tar fram en colaflaska ur kylen.
- Vill du ha ett glas?
- Nej, en Calippo Cola, en glass alltså.
- Jaha. Titta i glassboxen och se vad som finns.
Fortsättning följer...
Jag tänkte att jag skulle bjuda på några ögonblick ur livet som cafébiträde.
Här kommer en vanlig konversation när jag säljer fika:
Kunden kommer in.
- Hej.
- Hej.
- Jadå, ska vi se… En köttbullesmörgås.
- En köttbullesmörgås.
- Och en chokladboll.
- Chokladboll.
- Oj, vilka stora kanelbullar!
- Ja, dom är stora.
- En sån tar vi också. Den! (pekar)
- Den.
- Två kaffe vill jag ha också.
- Två kaffe.
- Det blir 95 kronor.
- Tack
- Tack.
Upprepar jag mig?
Ibland är det svårt med kunder som talar tyst. Man lutar sig fram för att höra vad de säger, men missuppfattar ändå.
- En saft, tack.
- En kaffe?
- Nej, saft sa jag.
- Aha, okej.
- Jag vill ha en till, kunden håller upp en kopp.
- Te?
- Nej, en till.
- En till kaffe? Eller menar du påtår?
Ibland får man ju lite konstiga beställningar också:
- En Cola tack.
Jag tar fram en colaflaska ur kylen.
- Vill du ha ett glas?
- Nej, en Calippo Cola, en glass alltså.
- Jaha. Titta i glassboxen och se vad som finns.
Fortsättning följer...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)