Vattenläcka

Häromdagen fick jag ett kort från min svärmor som gratulerade till den nya prinsessan. I Holland gratulerar man ju alla anhöriga till födelsedagsbarnen, så grattis allihop till kronprinsessan Estelle!

Förra veckan hade Gerwin sportlov (eller vårlov som det kallas i det här klimatet). Det har inneburit att vi båda varit hemma ganska mycket. Inte alls dumt!

I onsdags hade vi nattgäster från Sverige. Det var bröderna Andreas och Markus som höll på att flytta saker med bil från Paris till Norge. Rätt förståligt att de behövde pausa någonstans på vägen. Det blev en mycket trevlig onsdagkväll!

I torsdags var Gerwin och jag på spårvägsmuseet i Utrecht för att göra något roligt. Det var mycket roligare än jag hade förväntat mig. Ett spårvägsmuseum kan ju vara tråkigt och bara bestå av gamla tåg, men här hade de något extra. I en del av tågen kunde man gå in själv och i de flesta fick man gå in med guide. Gerwin och jag var ensamma på en visning och fick därför provsitta andraklassvagnen på Hollands första elektriska tåg.

Förutom själva tågen såg vi en teaterföreställning om orientexpressen, åkte en ”blå tåget”-liknande attraktion (vi blev nästan påkörda av tåg flera gånger!), åkte tidsmaskin, gick på en hörlursguidad tur genom en liten stad och var med på invigningen av Hollands första ånglok.

Vi har fått en vattenskada i vårt hus. Lyckligtvis har vi inte märkt något av det, men i den tomma butikslokalen under är taket rätt vått. På lördagskvällen knackade han som hade charkuteributiken på dörren och frågade om vi hade någon vattenläcka. Vi svarade att vi inte visste något om det och han gick vidare till nästa granne. En stund senare kom han tillbaka eftersom han tyckte skadan i taket såg ut att vara precis under oss. Då tittade vi i skåpet där varmvattenberedaren hänger och dropp, dropp sa den. Där droppade det någonstans inifrån varmvattenberedaren. Charkuterihandlaren ringde till en rörmokare som dök upp senare på kvällen. Han ägnade en stund åt att tömma ut vattnet, men konstaterade att det var tillverkaren av varmvattenberedaren som behövde komma. Han ringde dit och väntade sig att bli uppringd under kvällen. Det hände inte, så han stängde av varmvattnet och gick hem.

På söndagsmorgonen ringde någon till Gerwin och sa att de skulle komma och laga varmvattenberedaren ”imorgon”, men att de skulle höra av sig om exakt tid. På måndagsförmiddagen ringde de igen och sa att de skulle komma ”imorgon”, alltså tisdag, någongång mellan åtta och två. Fem minuter senare ringde telefonen igen och jag trodde det var samma person. Hon frågade om det fortfarande läckte och om det hängde ihop med vattenskadan i charkuteributiken. Sen sa hon att hon skulle ringa vidare till fabrikanten så att de kunde boka en tid då en reparatör kunde komma förbi. Jag var lite förvirrad eftersom jag redan hade en tid, men sa tack och la på.

Ett par timmar ringde telefonen igen.

”Har du mamma eller pappa hemma?” frågade rösten.

”Nej, de bor inte här” svarade jag förolämpat.

”Jaha, du lät så ung. Ta det som en komplimang”, ursäktade det sig mannen i telefonen.

Sen sa han att det skulle komma en reparatör i eftermiddag.

”Okej”, sa jag.

Det blev tyst sånär på en kollega som gapskrattade i bakgrunden. Sen la han på och lämnade mig undrande hur många reparatörer som skulle dyka upp de närmaste dagarna.

Såhär i efterhand har jag ju tänkt ut mycket bättre svar på frågan ”Har du mamma eller pappa hemma?”

Jag kunde t.ex ha sagt:

”Det vet jag inte, du får väl åka hem till dem och kolla.”

Eller:

” Ska jag koppla dig vidare till äldreboendet?”

Senare på dagen dök det i alla fall upp en reparatör. Han tittade en stund och konstaterade att han inte kunde se var läckan var eftersom den satt på baksidan. Han ringde till fabrikören (jag som trodde han var från fabrikören) och de sa att de redan hade listat ut var läckan var och gärna ville komma för att laga den. De fick mitt nummer och skulle ringa tillbaka för att stämma av en tid. Det gjorde de inte.

Imorse, klockan två minuter över åtta ringde det. Jag var halvvaken, men lyckades låta rätt normal när jag svarade.

”Hej, det här är ohörbart namn från ohörbart företag. Jag står här ute och undrar var man går in”, sa rösten i telefonen. (De flesta brukar ha svårigheter med att hitta rätt dörr)

”Jag kommer ut”, sa jag och drog blixtsnabbt på mig första bästa klädesplagg.

Reparatören var lite för pratsam för min smak klockan åtta på morgonen, men han lyckades i alla fall fixa varmvattenberedaren! Han plockade isär typ hela maskinen och bytte en fyrkantig sak längst in. Fastän han kom lite tidigt på morgonen vaknar jag hellre av en reparatör än en läckande varmvattenberedare.

För er som vill höra fortsättningen på tidigare berättelser kan jag berätta att den gråtande grannen har tröstat sig med en 3D-tv och att den jack-ätande hunden har fått flytta ut.

Bilderna nedan och ovan är från vår lördagspromenad.

Vad som händer om man åker tåg utan biljett

Nu har jag fått lära mig vad som händer om man försöker åka tåg i Holland utan biljett. Nej, det var förstås inte jag som åkte utan biljett, utan tre tjejer i yngre tonåren som steg på i Amsterdam Zuid. När de klev på tåget försvann de allihop in på toaletten (hur i all världen fick de plats?) och en av de utropade ” Bra idé!”

Jag tänkte genast att de kanske var biljettlösa. 

Efter en kvart kom konduktören. Han hörde att det skrattades på tonårsvis inifrån toan, knackade och ropade ”Biljettkontrol!”

Det blev tyst. Sen kom tjejerna ut. De hade inga biljetter och två av tjejerna saknade dessutom legitimation. Konduktören upplyste de om att det var straffbart att åka tåg utan varken biljett eller legitimation och hotade med att ta med dem till polisstationen.

Tjerna sa att de inte ville följa med till stationen, men det var inte särskilt övertygande eftersom de fnissade högljutt samtidigt. Konduktören förklarade de allvarliga konsekvenserna men en av tjejerna höll på med sin telefon och verkade inte så oroad. Jag tyckte konduktören var duktig, han var helt lugn och vänlig (men bestämd) trots att tonårstjejerna betedde sig så otroligt irriterande. Hade jag varit konduktör hade jag tagit deras telefoner och ringt deras föräldrar. Som förklaring till att inte ha biljett sa de att inte hann köpa biljett om de ville hinna med tåget i Den Bosch. Ganska dum förklaring tycker jag eftersom de kunde ha köpt biljett i Amsterdam när de bytte tåg.

De behövde inte följa med till polisstationen såvitt jag vet, men de blev inskrivna i systemet så att de kunde få riktiga problem nästa gång de åkte utan biljett. Sen skrev han ut en böter på en knapp tusenlapp. Jag vet faktiskt inte riktigt hur historien slutade för vi var framme i Utrecht där jag och tonåringarna skulle gå av. Tonårstjejerna möttes av ett par muskulösa ordningsvakter som tog över efter konduktören och jag gick för att möta Gerwin.

När ni kommer till Holland, köp biljett innan ni går på tåget.  

Idag var på jobbintervju för en praktikplats på ett bemanningsföretag. Deras kontor såg ut som en frisersalong. Kristallkronor, rosa blommor, våningsfat med karameller, lila stolar. Vid utgången stod en korg med något som såg ut som hårsprej, men det var det nog inte. Hon som intervjuade mig hade en tröja i samma knallrosa färg som randen på väggen bakom.

Jag kunde genast avgöra att det bara var kvinnor som jobbade där.

De senaste veckornas skridskohysteri har gått över och nu riktar affärerna in sig på påsken istället. Våren är tillbaka och krokusar och snödroppar syns (precis som i januari) i rabatterna. Jag väntar nyfiket vad på vad de små gröna plupparna i våra blomlådor ska bli. Jag vet ungefär vad jag planterade, men inte riktigt var jag satte ner vad. Spännande fortsättning följer alltså!

Nedan följer några bilder från dagarna jag spenderade i Stockholm förra veckan.

Målarfärgsfläckar

I helgen har jag målat. Inte på papper, utan väggar och fönster. Och inte hos oss utan hos andra.

I lördags åkte vi till lilla byn Kamerik där Matthijs och Jonneke bor. De måste flytta ut ur sitt hus och har hittat ett nytt väldigt gammalt litet radhus en minuts promenad från der gamla. Tyvärr upptäckte de i ondags att en vattenledning på vinden hade frusit sönder och att det var gummistövlar som gällde i hela huset. Huset består av två rum (plus ett pyttekök och ett pyttebadrum), ett rum på varje våning. Vattnet på vinden har alltså kunnat rinna rakt genom de bjälkar från 1700-talet som utgör taket på övervåningen, fortsatt ner genom heltäckningsmattan och droppat ned genom elledningar och tak ner till vardagsrummet.

När vi kom dit var det ganska torrt förutom att det var djungelfuktighet på övervåningen och att heltäckningsmattan där påminde om en regnvåt gräsmatta. Vi behandlade ytor med ammoniak och Gerwin och jag satte sen igång att måla fönster. Det var en väldigt trevlig dag, förutom vi var delar av Matthijs familj där och ett par vänner. När vi var klara samlades vi i det gamla huset för att på holländskt vi äta stampot (potatis-kålmos) med en liten bit korv.

I söndags var vi kyrkan som vanligt. Efteråt fick vi erbjudande av en kenyansk tjej att komma hem och måla hos några andra. Jag berättade att vi hade målat dagen innan och de tyckte att vi verkade erfarna och ville att vi skulle följa med. Gerwin hade fått nog av måleri, men jag följde med bakpå någons cykel och hamnade hemma hos det indonesiskt-vianamesiska, nygifta paret Peter och Yuni. Där åt vi lunch och målade ett rum vitt. Mycket intressant att prata med folk från olika kontinenter. Rummet blev vitt och fint och efter en kopp väldigt sött vietnamesiskt snabbkaffe åkte jag hem för att laga lite middag till Gerwin.

Idag var det alla hjärtans dag. Precis som alla ni andra så firar förstås inte denna endast kommersiella högtid, men ändå så byttes en hemgjord trerättersmiddag mot ett presentkort på hemgjord massage.

Idag fick jag se ett exempel på att grannrelationerna i Holland skiljer sig lite från de svenska. När jag stod och höll på med chokladfudgetårtan som skulle utgöra efterrätten, knackade det på dörren. Det var grannen som gråtande berättade att han och hans flickvän som också bor där hade gjort slut och att det därför skulle bli lite tyst i deras lägenhet. Jag sa de bästa orden jag kunde få fram på holländska, men önskade att jag kunde fått tala mitt modersmål. Han var ju så ledsen och jag ville säga något bra!

Jag kan inte tänka mig att en granne skulle knacka på för att berätta det i Sverige. Vi känner inte grannarna särskilt väl. Jag vet ungefär vad de heter och säger hej om vi är samtidigt på terrassen, men jag känner de inte. Därför blev jag lite förvånad när grannen kom idag.

I Sverige skulle vi fått gå och undra varför det var så tyst i huset. Och sen en dag skulle det plötsligt bo nya människor där.

Apropå grannar så har charkuteributiken under oss stängt, precis som många andra butiker i staden. Vi bor alltså på ingenting numera. Som tur är bo vi i någonting.