Time to say goodbye

Hoorn

Idag skrev jag min sista tenta här på Christelijke Hogeschool Ede. Den var jättesvår, men enligt vad mina klasskompisar säger räckte resultatet till godkänt. Det var en tenta om hälsa och trygghet i skolan. Det var flervalsfrågor, men svåra eftersom många handlade om vilken organisation som gjorde vad, typ: "i en skola vill man kartlägga barnens sociala-emotionella utveckling, vilken organisation passar bäst?" ABH, GTR, LPE eller SDN. Jag måste ha hoppat över tre bokstäver i litteraturen. Eller var sägs som frågan 'om ett barn har en vårta, hur kan man förebygga att den sprids? Två av alternativen löd: Barnet kan ha gympaskor på under gympan eller barnet kan torka händerna på en egen handduk. Det beror väl på om vårtan sitter på handen eller foten? Och ingår strumpor i alternativet om skorna?

I helgen var jag hos Gerwins föräldrar. Vi besökte ett museum som hade gamla saker bland annat från ostindiska kompaniet. Vi parkerade i staden Hoorn och jag och svärmor började promenera mot museet medan svärfar betalade parkeringen. Vi kom fram till museet och gick in. Efter en kvart började vi undra hur det kunde ta sån tid att köpa en parkeringsbiljett. Efter ytterligare en stund ringde vi till hans mobiltelefon, men fick inget svar. När nästan 50 minuter hade gått erbjöd jag mig motvilligt att gå ut i kylan för att leta. Jag gick mot bilen, men det fanns ingen bil att gå till! Först undrade jag om jag mindes fel var bilen stod, men sen började jag misstänka att Gerwins pappa nog flyttat på bilen. Jag kunde inte göra annat än att gå tillbaka till museet. Där stod svärfar och skulle precis ringa mig. Han hade inte haft mynt att betala parkeringen med och hans kort togs inte emot. Inte heller förbipasserandes kort funkade i automaten. Eftersom det gick runt lapplisor just då bestämde han sig för att hitta ny parkering. Alltså snurrade han ett par varv runt staden och hittade parkering en kilometer bort. Sen gick han till museet och en timme efter ankomst kunde vi alla njuta av en fin museumsupplevelse. Av detta kan vi lära oss att du alltid ska se till att den som parkerar har med sig mynt.  

Det här blir väl mitt sista inlägg från Holland. För att höra vidare historier (t.ex allt om den holländska drottningen, sprickan i väggen ovanför, eller hur tentorna egentligen har gått) får ni fråga mig live. Jag kommer nämligen hem imorgon; klockan 23.00 landar jag på Arlanda. För att stanna! (inte på Arlanda alltså, men i Sverige).  

Här är saker jag kommer sakna i Holland

Busschaufförerna

Svenskaeleverna

Det milda vädret och den fantastiska blommande våren.

Alltid extrapriser i mataffären

Terrassen i Rhenen

Kyrktornets plingande melodier

Att holländarna skrattar så hjärtligt

Att man får vara som man vill

Alla vänner

Ser ni den holländska flaggan mot orange bakgrund?

Saker jag ser fram emot i Sverige:

Brämhults juice

Att tala mitt eget språk

Arlas milda yoghurt

Köpa glutenfritt bröd

Att träna på Friskis

Ica Maxi

Ostar som är lätta att hyvla

Alla vänner

Te och snö och te

Maten jag får här är väldigt holländsk. På gott och ont. Till frukost äter jag bröd med ost och dricker ett glas mjölk (i avsaknad av juice, vilket jag nog ska köpa). Till lunch äter jag bröd med ost igen, fast dricker vatten eller te. Middagen består ofta att potatis, köttbit och kokt grönsak. Som i de flesta holländska familjerna. Oftast är maten god, men när det serverades besk brysselkål, beska endiver och efterrätten var en torkade aprikoser (vilket jag inte gillar) med en slags maräng tänkte jag att jag skulle laga lite mer mat åt familjen. De skruvade pommes friten däremot var både roliga och goda.

 Jag behöver aldrig sakna te, för det erbjuds mig hela tiden. I skolan dricks det väldigt mycket te. Först klockan åtta på morgonen innan eleverna kommer. Sen igen klockan halv elva när eleverna har rast. Sen igen vid lunchen klockan halv ett och därefter klockan kvart över tre när eleverna har gått hem. När jag kommer hem får jag också en kopp te och erbjudandet återkommer igen senare på kvällen. Skulle jag dricka en kopp te vid alla tillfällen blir det 6 gånger om dagen. På torsdag och fredag kommer dessutom ett till tillfälle, vid halv tio-tiden. Då har jag en annan mentor som alltid ber mig att hämta kaffe åt henne och att hämta något åt mig själv också. När jag kom tillbaka en gång utan något till mig själv undrade hon om jag verkligen drack tillräckligt.

I Holland är te likvärdigt med vatten. Ingen verkar tänka på att te är vätskedrivande och inte fungerar riktigt likadant. Te står med i den kostcirkel man lär barnen i skolan.

Det märks att de holländska barnen inte är uppvuxna med snö. Inte bara på att vissa går ut i minusgrader utan vantar och mössa utan också på att barnen inte har lärt sig etikettreglerna för snöbollskastning. Visst får de höra i skolan att man inte får kasta snöbollar mot ansikten, men att man inte får kasta på okända människor fattar de inte.

Under den korta promenaden från skolan till busshållplatsen blev jag snöbollspåkastad av två olika barn. Eftersom jag precis hade kommit från praktiken och klassatmosfären blev jag pedagogiskt arg och sa att man kastar faktiskt inte snöboll på folk som går förbi. Nu finns det i alla fall två barn i Holland som vet det.

Nu är praktiken avslutad och godkänd. Det känns mycket bra! Det har varit mycket lärorikt, roligt och intensivt. Jag avslutade praktiken med en mattelektion där vi räknade fruktklubbor. Det tyckte barnen var väldigt roligt och ännu gladare blev de när de fick två klubbor var!

Tiden går tillräckligt fort här. Om en och en halv vecka kommer jag hem, men först har jag några tentor och inlämningsuppgifter att klara av.

På egen hand i holländskt land

Nu är jag tillbaka igen i Holland, fast denhär gången utan Gerwin. Gerwin har börjat jobba i Stockholm och jag har två veckors praktik och två veckors tentor här borta.

Jag bor hos ett par vänner, de som jag gav svenskalektioner i våras. Deras dotter har åkt till Afrika några månader så jag får bo i hennes rum. Jag kan äta med familjen, använda husets alla resurser och känner mig typ som en utbytesstudent i en värdfamilj. Man skulle kanske till och med kunna beskriva det som ett fyrstjärnigt hotell, för när det regnar mycket finns det dessutom en swimmingpool i källaren.

Mitt rum är tjejigt, mycket rosa och det hänger balettskor på väggen (bra att ha om jag skulle vilja påbörja en balettkarriär). Mitt skrivbord består av ett grönt litet soffbord från Ikea och min kontorsstol är soffan ’klippa’ från Ikea.

En sak jag har lite svårt att vänja mig vid i huset är att det sitter en dörr precis ovanför trappan. Alltså så precis ovanför att man måste stå på det översta trappsteget för att kunna stänga den. Jag förväntar mig ingen dörr på det stället och jag håller på att gå in i den varje gång jag ska ner eller upp. Dörren hålls dessutom alltid stängd eftersom man inte vill att värmen från vardagsrummet ska försvinna upp i hallen. Ovanför den branta trappan sitter en Sverige-hylla, full med älgar och andra svenska souvenirer.  Fast den tittar jag inte på för jag måste se var jag sätter fötterna.

Det finns några lite speciella detaljer i huset eftersom huset också är ett skomakeri. Man kommer först in i butiken. Det är inte så dumt för det står alltid någon där och välkomnar en när man kommer. Sen går man igenom butiken och känner sig exklusiv när man för kundernas ögon går in genom dörren med texten ”privé”.

Man kommer direkt in i köket. I köket finns en liten tv där det går en spännande film hela dagen. Där kan man nämligen se vad som händer i butiken. Ljudet är tyvärr dåligt, det enda man hör är ”pling plong” när en kund kommer eller går.

Jag har nu haft praktik i en vecka. Den är rolig men utmanande. Jag har gett en eller två lektioner varje dag i olika ämnen. Det svåraste är bibelberättelserna. Jag får en handledning med en omskriven berättelse och blir bedömd utifrån en lång kravlista. På listan står bland annat att man ska berätta spännande, använda språk som tilltalar barnen, berätta från olika infallsvinklar och kan förmedla huvudpersonernas känslor genom berättelsen. Det är bra kriterier, men svårt när man det är ett annat språk! Dessutom måste man ju tänka på alla listans krav, hålla ordning på barnen och inte glömma vad man ska säga.

Jag kan inte minnas att mina lärare berättade så mycket historier på det här sättet, så jag har dessutom inte så mycket förebilder.

I tisdags hade jag lektion om vad djuren gör på vintern. Jag fick kolla upp en del information för den lektionen. Att björnarna går i ide är ju inte så meningsfullt att berätta för holländska barn för björn är bristvara i Holland. Istället sa jag att igelkotten går ide och att storken flyger söderut.  I torsdags hade jag bildlektion och vi målade jättefint med tumavtryck. Idag har jag haft matte och räknat gårdagens målningar på olika sätt.  

Under varje lektion är det alltid något som inte går så bra och saker som går bra. Det som inte gått bra jag har på nästa lektion i alla fall alltid gjort bättre. Men svenskalektionerna på folkuniversitetet är lätt som en plätt jämfört med skolklassen. Till dem behöver jag aldrig säga  att de ska sitta ner på stolen eller fråga om de lyssnar.

Det är en ny rektor i skolan och i veckan gick han runt i alla klasser för att hälsa på. I vår klass ställde han sig framför barnen och frågade om någon visste vem han var. Ett barn gissade:
”Borgmästare! Du är skolans borgmästare!”

Sen undrade rektorn om någon ville fråga något. Det började bra tills att någon sa:

”Ditt hår ser ut som min pappas.”

Vilket följdes av:

”Min pappa kan laga din bil”.

Sen förvandlades frågestunden till en vet-du-vad-min-pappa-kan-berättarstund.

Rektorn försökte få tillbaka barnen till ämnet, men det är inte så lätt med sexåringar.

”Är det någon som har en riktig fråga?”

” Ja! Min pappa är bra på att bygga!”

Barn är roliga.