De som uppskattar tågkaos och vems är norrskenet?

Zwarte Piet och Sinterklaas häst

Jag måste väl börja med att berätta om hur det gick med Sinterklaas ankomst. Gerwin och jag gick för att titta på när han kom till Rhenen. Först kändes det lite som Valborg bara för att varenda människa i stan var på väg åt samma håll (till kajen). Skillnaden var att alla barn var utklädda till små "zwarte piet"-rar. De hade färgglada kläder och hade målat sig svarta i ansiktet. Det såg lite konstigt ut, men det rådde en glad och förväntansfull stämning. Tyvärr han vi inte se Sinterklaas för vi blev tvugna att springa till bussen innan hans båt syntes. Vi satsar på nästa år istället. 

Kvällen och natten spenderades hos Gerwins släktingar och tillsammans med kusiner från olika håll i Europa (kanske lite löst beskrivet, men det blir en lång och invecklad mening om jag ska beskriva precis hur dessa människor är släkt). Vi glömde bort att sätta fram våra skor med morötter och teckningar på kvällen, men tänk, Sinterklaas hade varit där ändå! Vi hittade alla chokladmynt i våra skor. Jag får ge Sinterklaas två morötter nästa gång jag sätter fram skon. 

Tågen har inte fungerat ordentligt särskilt ofta sen jag började jobba och vissa dagar har det varit helkaos på Utrecht central.

Jag tänkte på hur roligt de måste ha som bestämmer över vilka spår tågen ska komma in på när det är tågkaos. De sitter säkert någonstans högt upp där de har översikt över alla perronger och spår.

” Jag har tråkigt”, säger den ene till sin kollega.

” Jag med” svarar kollegan. ”Ska vi inte ta och ändra några spår!”

” Ja! Vi ändrar spåret där mest folk står på perrongen!”

I väntan på Sinterklaas

I högtalaren hörs klockan 17.14: ”Tåget mot Alkmaar med avgångstid 17.15 på spår 2 kommer att avgå från spår 17.”

Spårkollegorna ler roat när det ser hur folkmassan på spår två tränger sig uppför rulltrappan och springer i högklackat och kostymer till spår 17.

”Ha, ha, det var kul!” säger kollegorna till varandra. ”Vi gör det igen!”

” Vi ändrar tåget på spår fem, vem av de tror du kommer fram först?”

”Jag tror på han i grön jacka; han står närmast rulltrappan”.

Spårändringen meddelas i högtalare och perrongen töms.

” Äsch, då jag hade fel! säger den ena spårkollegan förargat. ”Jag såg ju inte att han hade en resväska! Asså, vi måste göra igen.” Och så gör de igen och igen tills de tröttnar.

”Ska vi inte köra en sida-till-sida några gånger!” föreslår den ena då.

Ruben och Graeme lördagkväll

Kollegorna låter en spårändring ske från spår 12 till spår 13 så att alla de som står där bara behöver gå över till andra sidan perrongen. Gruppen flyttar sig några meter till höger. Spårkollegorna ändrar tillbaka till spår tolv. Gruppen går till vänster. De ändrar igen och skrattar tills de nästan storknar. 

Jag läste häromdagen en artikel i en holländsk tidning som var mycket roande. Norrmän och finnar bråkar tydligen om vems norrskenet är. I Finland har man lagt ut en video med norrsken och sagt ”välkommen till Finland”. I Norge tycker man att norrskenet är bäst i Norge och att det är deras turistmagnet. ”Ni har ju jultomten som drar turister, därför borde vi få ha norrskenet”, menar norrmännen.

De som varken finnar eller norrmän har fattat är ju att norrskenet är en svenskt fenomen…

Förberedelser för Sinterklaas ankomst

I onsdags kom svärföräldrarna på besök. Det var väldigt trevligt. Gerwins pappa kom med en bokhylla som jag designat och blomlådor till terrassen. Dessutom hade de med sig jord och blomsterlökar att sätta i blomlådorna (bokhyllan kunde vi fylla själva).  Dessutom hade de med sig middag till oss alla, diskade efter maten och gav oss massa andra matvaror som de typ tyckte att vi skulle ha. I utbyte fick de en flaska soja eftersom vi råkade ha tre i kylskåpet. Jag tror att föräldrar vars barn har flyttat ut gärna vill fortsätta att ta hand om barnen. Gerwins föräldrar bygger saker och tar med mat till oss. Mina föräldrar, som ju är lite längre bort, skickar hit saker (höstjacka, noter, jäst och svensk damtidning…).

Idag är den som alla med facebook vet, den 11-11-11. Som vi märkte var det en otroligt speciell dag när massor av spännande saker hände och klockan 11.11 och världen förändrades. Eller inte. Det bästa med det här datumet är att jag slipper fundera över vilken ordning jag ska skriva siffrorna. I Holland skriver man nämligen alltid dag-månad-år istället för år-månad-dag och det förvirrar mig lite. Men idag slapp jag fundera.

Sinterklaasmarsipan

Imorgon är det en stor dag i Holland; nämligen dagen då Sinterklaas kommer till landet. Han åker ångbåt från Spanien och ankommer till ett antal olika kajer runtom i landet (vet inte riktigt hur han hinner). Till Rhenen kommer han vid halv två, så då ska vi titta på honom. Förhoppningsvis kastar hans mörkhyade assistenter godis på oss.

Sen när han har kommit kan man börja ställa en sko vid öppna spisen på kvällarna och få presenter i den. Skon ska innehålla en teckning och en morot till Sinterklaas häst. Detta pågår fram till den femte december. Vi har ju ingen öppen spis, men Gerwin tror att det går bra att ställa skon vid varmvattenberedaren. Sen har vi nog inga morötter hemma heller, men man kanske kan kombinera teckning med morot och rita en morot?

Sinterklaas och hans assistenter

En sko kan jag nog leta rätt på i alla fall. Jag ska nog ställa ut en av Gerwins skor, det får liksom plats lite större presenter i dem.

Förutom att man ställer ut skor kan man följa Hollands motsvarighet till vår julkalender; de Sinterklaasjournal. Det är ett nyhetsprogram som rapporterar senaste nytt om Sinterklaas. Igår hade de tydligen lite problem med tekniken, för de lyckades inte kommunicera med Sinterklaas assistenter på ångbåten. Eller är det så att Sinterklaas assistenter inte är med på båten? En spännande fortsättning följer fram till den 5 december.

Sand

Måndag kväll

I tisdags var jag hos frisören. Jag har skjutit upp frisörbesöket rätt länge efter som jag inte kan några hår-ord på holländska. Dessutom var det någon utbytesstudent i Utrecht som hade haft lite otur och ryktet om att holländska frisörer inte är så bra spred sig bland de internationella studenterna.

Vi har ganska många frisörsalonger i Rhenen och jag valde först bort den som Gerwin gick till sist. Sen gogglade jag lite och fick fram en kedja med salong några meter från vårt hus.

Jag lyckades i alla fall förklara för frisören hur jag ville ha håret men funderade lite om det förväntades av mig att jag skulle prata med frisören. I Sverige gör man ju som man vill, men här pratar man ju oftare med okända människor. Det blev i alla fall en bra. Lite för kort kanske, men det var ju jag som bestämde längden. Sen hade hon i nåt i håret som jag frågade vad det var.

”Det är –obegripligt ord-, det är lite tuggummiaktigt.” Har hon tuggummi i mitt hår? Undrade jag.

Det var som tur var inte tuggummi utan tyvärr nåt som gjorde att håret såg lite fettigt ut… Det verkar var typiskt holländskt att ha fett-liknande geléer och sånt i håret.

I onsdags när jag kom till jobbet gick allt fel. Det var första gången jag var först på kontoret. Först lyckades jag inte låsa upp dörren. Jag ringde en kollega och frågade om det var någon särskild teknik man behövde. Hon sa att man skulle dra dörren till sig lite. Jag tyckte jag hade provat allt, men drog en gång jättehårt i dörren och lyckades öppna den.

När jag väl kom in skulle jag stänga av larmet vilket inte heller gick så bra. Jag tryckte in kod och knappar som jag blivit instruerad. Pip pip sa apparaten en stund. Sen sa den pipipipipipipip och jag undrade om hela huset skulle explodera. Sen blev den tyst och jag andades ut i tron om att jag stängt av larmet. Men när jag tog några steg in i hallen gick larmet på riktigt! Jag gick ut för att rädda mina öron. Då kom mot mig en räddande ängel, nämligen en man som jobbar i samma byggnad. Han stängde av larmet för entré och sitt kontor. Han lyckades tyvärr inte stänga av larmet för mitt kontor och jag satte mig för att vänta på en kollega. Då kom han som äger kontoren och sa att de hade ringt från larmcentralen… Han lyckades i alla fall på andra försöket stänga av larmet för mitt kontor och jag kunde gå in. Det var faktiskt inte mitt fel att jag inte lyckades med larmet. Det är något fel på det. Känns lagom tryggt för nästa gång jag är först…

Jag gick i alla fall in på kontoret och drog undan gardinerna. En svärm myggor flög upp och jag undrade än en gång vad det är för land jag hamnat i. Myggor inomhus i november?

Internet fungerade inte, så jag kunde inte göra så mycket annat än att dammsuga och vattna blommorna. Jag lyckades faktiskt med båda sakerna.

Sen kom den en besökare jag inte var beredd på. Jag släppte i alla fall in honom och bad honom sätta sig i ett av konferensrummen. Tyvärr hittade jag inte lampknappen till rummet… Han var i alla fall snäll och hjälpte mig att trycka på alla knappar tills lampan tändes. Jag erbjöd kaffe eller te och tyvärr valde han kaffe. Kaffemaskinen ville inte samarbeta med mig denhär morgonen. Först kom det brunt vatten, sen kom det pyttelite kaffe och sen sa den bara ”brrrrrrrrrr”. Besökaren fick ett glas vatten istället. Sen kom mina kollegor som tur var och fixade lite kaffe till honom. Jag hade tydligen glömt att fylla på vatten i kaffemaskinen. Resten av dagen gick det bra i alla fall, till och med Internet började fungera.

Idag gjorde vi en utflykt med jobbet. Vi åkte till Rotterdam för att titta på den nya hamnen de bygger där. Det är ett stort projekt för de har inget att bygga den nya hamnen på. Alltså måste de ta upp massa sand ur havet och göra nytt land. Tvåtusen hektar närmare bestämt. De började planera för typ tjugo år sen och inte förrän 2035 har projektet gått i hamn (haha).

Dagen började som vanligt med några försenade tåg. Först stannade tåget för att ett annat tåg skulle passera. Sen stannade det igen för att någon någonstans hade hoppat framför ett tåg. När vi nådde Utrecht Central hade jag missat både första och andra tåget som skulle vidare till Bilthoven. När jag kom till perrongen såg jag att mitt tåg faktiskt fortfarande stod inne och jag sprang. Tyvärr sprang jag lite för fort för mina egna ben och ramlade pladask på marken. Jag tog mig upp och sprang vidare till tåget – som förblev stillastående. Jag lyckades få tag på min chef som tyckte jag skulle ta tåget till Vleuten istället; en station som ligger lite närmare Rotterdam och där han kunde hämta mig. Jag hittade ett tåg som gick dit och hann med tack vare att det tåget var en kvart försenat.

Efter ytterligare 45 minuter hade vi lyckats samla ihop alla fem som skulle med (det var inte bara jag som hade problem med tågen) och satt oss i en bil. På vägen mot Rotterdam fick vi vänta en stund på en svanfamilj som gick över vägen. De gick i ett led och gjorde sig ingen brådska.

Rotterdams hamn är otroligt ful, men imponerande! Hur länge man än kör är det bara massa silos, containrar och konstiga rör. Det är nästan surrealistiskt.

Vi hittade det museum som är uppbyggt i samband med det stora hamnprojektet, åt lunch och tittade runt i museet. Sen fick vi åka ut på den nya sandhögen med i en liten vagn dragen av en traktor. Vi fick gå ut och titta vid ett tillfälle, men blev av säkerhetsskäl tvungna att stå inom en fyrkant som var avspärrad med plastband. Det såg lite löjligt ut för det verkade inte vara någon skillnad på sanden innanför och utanför fyrkanten. Vi såg i alla fall en säl. Och en båt. Och några containrar. Och sand. Och sand igen. Och vatten. Visste ni att ung sand passar bäst att bygga på och gammal sand passar bäst på badstränder?

Nedan följer några höstbilder från Rhenen:

Skogen

Rhen 

Novemberblommor

Välkommen in i skogsvaktarens stuga

Trappan till Grebbeberg