Fröjda dig, det är advent!

Så var det dags för första advent igen, en dag som är nästan lika mysig som julafton själv.

På morgonen gick jag till Domkyrkan. Alla andra som var ute samtidigt hade samma mål och när jag kom till kyrkan kvart i elva var det så gott som fullt. Man kunde ju undra om det var någon i Uppsala som inte var på gudstjänst i Domkyrkan idag.

Framför mig satt en man som jag genast kände igen när han vände sig om. Carl-Jan Granqvist, allas vår favorit-snobb satt denna dag också i Domkyrkan.

Det var i alla fall en trevlig gudstjänst, 100 procent advent. Förutom det moderna körstycke kören sjöng någonstans i mitten och det skräckinjagande förspel som orgeln spelade till ”Gläd dig du Kristi brud”.

Första advent är dagen då man kan få typ 10 glas gratis glögg i Uppsala

Stadsmissionen bjöd på glögg på kyrkbacken (är det inte vi som ska bjuda dem på glögg?).

Glöggförsäljarna på julmarknaden bjöd på glögg (blåbär, havtorn, vilken sort som helst)

Någon organisation på stora torget bjöd på glögg (brevid de lustiga julgranspinnarna)

En personal på hemköp gick runt och bjöd på glögg (sen fanns det ingenstans att slänga plastmuggen)

Lite senare, när jag nästan frusit ihjäl på julmarknaden och var hemma hörde jag buller och undrade vad grannen ovanför höll på med.  Insåg att jag bor högst upp och förstod att det måste vara adventsfyrverkeriet i Botaniska som var igång. Tänk att man kan bo här tre adventshelger och lyckas missa fyrverkeriet alla år!

Jag blev så besviken att jag bakade chokladmuffins. När jag skulle ställa tillbaka sockret högst upp i skåpet, höll jag det nog lite fel, för plötsligt regnade det socker från ovan!

Det var så lustigt att jag stod och skrattade en stund innan jag började kämpa med att få bort sockret från kläderna och håret. Om det är någon som undrar, så kan jag berätta att socker fungerar som sand, det tar sig in överallt. Jag kommer förmodligen hitta socker i kläderna några dagar framåt.

Är det förresten normalt att muffins blir skrynkliga, ihåliga underifrån och lite brända på undersidan?

Den tragiska sagan om ett kylskåp med drömmar

Det var en gång ett kylskåp som bodde på Luthagsesplanaden 87. Varje dag tittade kylskåpet längtansfullt ut genom fönstret i den lilla studentlägenheten. Därute låg snön vit trots att det bara var november, vinden blåste kallt och de passerande studenterna drog kappor och halsdukar tätare omkring sig.

Kylskåpet undrade hur världen utanför var. Det såg verkligen mysigt ut med is och snålblåst. Tänk att inte behöva stå och tillverka kyla på insidan utan att faktiskt få vara i kylan! ( för att förstå ett kylskåps känslor kan vi okylskåp väl jämföra det med att istället för att dricka en kopp te, ta ett varmt bad.)

En dag blev längtan för stark. Kylskåpet bröt sig loss från sin plats och tog ett skutt ut i rummet. Han sköt upp dörren och begav sig ut mot friheten genom korridoren. Han ställde sig i hissen, men ack, detta skulle bli hans stora misstag! När hissdörren stängts bakom honom insåg han att han inte hade några händer och därför inte kunde trycka på knapparna. Bedrövad åkte han med hjälp av andra hissresenärer hiss i flera timmar utan att komma till den våning han ville.

Det var detta kylskåp jag mötte i hissen på vägen hem från min första dag på jobbet. Jag blev rätt förvånad när halva hissen upptogs av en vit klumpeduns, men gjorde honom sällskap till fjärde våningen. Jag såg direkt att kylskåpet vad ledset, han brummade inte alls lika muntert som mitt eget kylskåp och hade djupa fåror i pannan. Men eftersom jag inte talar kylskåpens språk lyckades jag inte få kontakt med honom och fick aldrig reda på sanningen bakom hur han hamnat där. Det enda jag kunde göra var att undra vilken idiot som lämnar ett kylskåp ensam i en hiss klockan sju på kvällen. Visst avslutar man ändå ett arbete innan man går hem och lämnar det inte plötsligt för att klockan slagit hem. Kanske orsakades detta av samma dummerjöns som planterat vissna blommor i rabatten utanför min port?

Kan man ha för mycket tid?

”Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting. Tisdag ser jag mig omkring, mig omkring mig omkring. Onsdag går jag kring och vankar, torsdag sitter jag i tankar. Fredag gör jag vad jag vill, lördag stundar helgen till.”

Detta beskriver precis livet för oss som läser Sociologi B!

Vi lär oss dataprogrammet SPSS och har lektioner två gånger i veckan.

På lektionerna varierar tempot rätt mycket. Ibland får man sitta och vänta på att alla ska ha hunnit fram till en viss punkt och ibland säger det bara klickklickklickklick och sen ser lärarens skärmbild helt annorlunda ut än ens egen.

Förutom lektionerna är vi helt lediga. Vi har inga läxor och det finns ingen meningsfull litteratur att läsa. Som resultat av detta har jag och mina kursare väldigt mycket tid över. Det handlar inte längre om hur man ska hinna med allt, utan istället om hur man ska kunna fylla upp tiden. Vi fikar mycket eftersom vi ju ändå inte har något annat för oss.

Här är min att-göra-lista:

-          Slänga ett par strumpor med hål i

-          Testa alla pennor och se om de fungerar

-          Krysta fram något som skulle behöva tvättas och boka tvätt-tid.

-          Drömma om framtiden.

-          Titta i Ikea-katalogen.

-          Dammtorka skrivbordet trots att det inte egentligen behövs.

-          Titta i mina låder för att inte glömma bort vad jag äger,

Som ni märker är det otroligt meningsfulla sysslor och jag är sjukt oroligt för att jag inte ska hinna med allt….

Om det är något jag lärt mig den här terminen så är det följande; Man KAN ha för mycket tid.

Vem är det som vet något egentligen? Del II

Jag skrev detta inlägg för ganska många veckor sedan nu, men har tydligen glömt att publicera det! Så här kommer nu fortsättningen på
 jakten på tillgodoräknandet av mina utlandsbetyg:

Efter att ha skrivit ett mejl till Utrecht universitet och frågat om betygen fick jag svar att de skulle skickas ”idag”. Brev från Holland tar vanligtvis tre dagar att nå Sverige och efter en vecka hade fortfarande inget brev dykt upp.

Eftersom jag ändå skulle vara i Holland för ett par veckor sedan och ändå skulle passera Utrecht tog jag chansen att titta förbi där och fråga om betygspappret. Jag började med att gå till deras internationella kansli. Där blev jag skickad vidare till deras beteendevetenskapliga fakultet och fick instruktioner om vilket rum i vilken byggnad de satt. Jag gick till den rätta byggnaden, men irrade runt där ganska länge. Jag skulle till korridor H och följde skyltarna. Plötsligt när jag var i korridor F fanns det inga skyltar längre som visade till korridor H och jag började känna mig lite vilsen. Jag hittade en ”student help desk” och frågade där. Där sa de att instruktionerna jag fått var helt fel och gav mig ett nytt rumsnummer. Denhär gången blev det rätt. På fakultetens internationella kansli tog de fram en pärm och gav mig mitt betygspapper. Lätt som en plätt.

Pappret och jag flög hem till Sverige och Uppsala. I min brevlåda väntade förstås ett kuvert med de betygspapper som faktiskt skickats till mig. Sen kom det ett mejl från internationella kansliet i Uppsala som informerade mig om att mina betyg från Utrecht hade kommit och att jag kunde komma och hämta dem.

Jag begav mig till Internationella kansliet där jag fick stå och vänta en kvart på att den jag trodde jag skulle prata med var klar med en annan student. När det var min tur verkade den jag pratade med rätt ovetande. Hon frågade vem som skickat mejlet och gick sen in på en kollegas kontor. Där rotade hon runt lite och hittade faktiskt mina betygspapper. Där stod jag nu med tre originaldokument i min hand.

I porten bredvid Internationella kansliet bor Examensenheten, så dit gick jag. I deras reception träffade jag en annan f.d utbytesstudent som också hade varit i Holland och fått sina betyg jättesent. Han som satt i receptionen visste ingenting, men gick och hämtade en man som hade stenkoll. Han sa åt mig att gå till Sociologen först för att de skulle tillgodoräkna betygen. Jag sa att de hade sagt åt mig att gå till Examensenheten, men han sa att han visste bättre. Han erbjöd sig också att skicka över betygen dit. Så nu väntar jag egentligen på att höra någonting någonstans ifrån.