Livet är för viktigt för att tas seriöst: Sinterklaas kommer

Sinterklaas båt

Jag ska nog börja med att avsluta historien. Ja, historien om fingret alltså. Ni vet ju fortfarande inte vad som hände hos handspecialisten.

I väntrummet hos handspecialisten på onsdagsmorgonen hade de läskiga bilder på felböjda fingrar. Som tur var hade de också en jättesöt baby i väntrummet, så jag tittade på den istället. Stämningen i väntrummet var lite mer avslappnad än på stora sjukhuset och när babyn skulle gå hem hjälptes vi alla åt att plocka ihop hans utspridda leksaker.

Doktorn var en ung tjej och hon tryckte inte på fingret. Hon klippte ut en oval ur ett stort ark med typ plast och la ovalen i en fyrkantig gryta med 70-gradit vatten. Hon stack ner en stekspade, men tyvärr var det inget ätbart som kom fram utan bara plastbiten som blivit mjuk. Hon klippte lite hål i den och formade den efter mitt finger. Sen stelnade den och ska nu bäras i 6-8 veckor. Fast jag får ta av den ett par gånger om dagen för att träna på att böja fingret. Jag tycker att jag kommit ganska lindrigt undan som sluppit gips. Jag kan använda fingret nästan som vanligt, det är bara handstilen som har blivit lite fulare.

Zwarte piet delar ut godis

I lördags kom Sinterklaas till Holland. Vi missade honom ju förra året eftersom han var så försenad. I år var han 45 minuter försenad och vi hade nästan hunnit bli isskulpturer i den kyliga vinden. Sen kom han i en stor båt som var misstänkt lik båten som går guidade turer till naturresarvatet ”de blauwe kamer”. På båten satt även en orkester och massa ”zwarte piet”-ar (Sinterklaas svarta slavar som skulle vara superförbjudna i Sverige). Jag lyckades hitta en liten mur att stå på så jag såg över barn på axlar och övrig folkmassa. Sinterklaas steg av båten, hoppade upp på sin gråa häst som också heter något och red längs raden av människor medan de zwarte pietrarna delade ut godis till barnen. Så fort han hade passerat oss gick vi hem och värmde oss med en kopp te. En stund senare hörde vi en orkester på gatan utanför. Vi gick fram till sovrumsfönstret och där på gatan nedanför red Sinterklaas förbi. Vi hade utmärkt utsikt och hade tydligen inte alls behövt stå och frysa en timme nere vid Rhen. Något att minnas till nästa år.

Häromdagen åkte jag buss. En passagerare som precis skulle gå av tog rätt lång tid på sig att checka ut med sitt busskort.

”Tiden är ute!” ropade busschauffören och stängde dörren framför näsan på mannen.

”Jag skojade bara!!” ropade chauffören och öppnade igen.

Roligt kan man ha.