I lördags besökte vi Gerwins brors familj. Barnen har alltid
blivit större sen sist man såg dem. Den yngsta förstår nu väldigt väl vad man
säger och kan göra sin egen vilja tydlig trots att hans ordförråd är begränsat
till ungefär fyra ord (mamma, pappa, hund och den).
På lördagskvällen spelade vi kortspelet ”party animals”. Vid
ett tillfälle is spelet ska alla spelare slå handen i bordet på samma ställe.
De flesta gånger resulterar det i en prydlig stapel av händer, men den sista
gången fick jag någons hand rakt mot mitt lillfinger. Det gjorde väldigt ont
och resten av spelet satt jag med högerhanden på ett paket fryst rödkål i
handduk. Trots ”isen” svullnade fingret upp till dubbla storleken och ett par
timmar senare var det helt blått. Det verkade inte brutet i alla fall för det
pekade åt rätt håll och jag kunde böja det. Och tur var väl det för doktorn har
varken öppet på lördagkväll eller söndag.
I går eftermiddag var jag hos husläkaren här i Rhenen. Jag
tycker egentligen att jag varit där alldeles för många gånger redan
(kvalsterallergin och öroninflammationen) och skulle jag dra en slutsats efter
ett års erfarenhet är det väl att Sverige är tryggare än Holland.
Doktorn tittade på fingret och kände på det.
”Gör det här ont?”
” Nej”
”Gör det här ont?”
”Nej”
”Gör det här ont?”
”AJ!”
”Det är nog brutet”, sa doktorn och jag trodde jag hörde
fel. ”Du får åka och röntga i Ede imorgon bitti”.
Tidigt imorse befann jag mig alltså på det stora sjukhuset i
Ede. Där skickades jag mellan ett par olika receptioner och hamnade därefter i
ett väntrum på röntgen. Jag hann bara vänta tio minuter innan det var min tur. Fingret
röntgades och jag fick sitta en stund till i väntrummet. Sen kom
röntgen-doktorn och berättade att fingret var brutet. Jag fick ett papper och
instruktioner hur jag skulle ta mig vidare genom sjukhuset för att komma till
kirurgen på ”S-polikliniken”. Undrade lite hur illa det var med fingret när de
nämnde ordet ”kirurg”.
På nästa ställe fick jag vänta en hel timme innan det var
min tur. I väntrummet var det fullt av barn med gipsade handleder och armar. I
bakgrunden hörde man ljudet av en motorsåg. Förmodligen en gipssåg, men jag
föreställde mig ändå hur man sågade med en stor såg i mitt gipsade lillfinger.
En irriterande sak var att man i väntrummet bredvid flera
gånger ropade efter en ”Noorlander” som tydligen inte var där. Jag undrade om
de menade mig, men sen kom de i mitt väntrum och ropade på ”Bos”.
Kirurgen började trycka på fingret precis som husläkaren,
men innan han kom till stället där det gjorde ont hann jag peka och säga att
här gjorde det jätteont när husläkaren tryckte. Så han tryckte som tur var inte
där.
Sen fick jag se min röntgenbild och det var intressant. Det
har lossnat en liten bit ben vid knogen eftersom fingret förmodligen har böjts
bakåt. Det behöver inte gipsas, men imorgon ska jag få något som förhindrar
fingret att böjas bakåt igen. Om det inte läker ordentligt kan fingret börja ”klicka”
när jag sträcker ut det. Fråga inte vad han menade med det.
Den där saken i alla fall måste jag fixa på en handklinik i
Veenendaal imorgon. Lite irriterande är det att man måste till doktorn i tre
olika städer för att laga ett lillfinger.
Jag tänker inte lägga ut några bilder på fingret för det har
aldrig varit så fult som nu. Förresten har det ju redan fotats en gång idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar