18 december
”Lella!” ropade plötsligt en välbekant röst.
Den hörde till någon som ofta gett henne tröst.
Synen av Hock fick Lella att bli stilla,
Han var så vacker, det var honom hon gilla’!
När han kom där med förtvivlad blick,
insåg hon att han var det bästa hon fick.
Han tog henne i famnen, han höll henne nära,
”Jag har sett alla breven, förlåt mig, min kära”
De gick hem och frågor fick svar,
när båda berättade hur det var.
Hock hade hittat breven och insett,
att Lellas val inte varit lätt.
Han kände henne och kunde ana,
vart hon befann sig och i vilken tankebana.
Han sa förlåt för den bakgrund han gömt,
sa att det var länge sedan. Allt var glömt.
Så stark till Hock var Lellas kärlek,
att hon kunde förbise hans svek.
Lella kunde inte få av nån annan,
det hon fått då hon och Hock funnit varann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar