Kultur i natten

Kulturnatt i Uppsala. Ett vimmel av människor i sensommarmörkret, musik på avstånd och ljus överallt. Det dansas, sjungs och talas i vartenda gathörn. Utanför Forumgallerian står precis som förra året, Uppsalas Swingdans-förening. Iklädda det senaste modet från Swingdans-tiden snurrar unga och gamla runt på det provisoriska trägolvet. Det ser sjukt roligt ut och precis som förra året önskar jag att jag också kunde dansa som dem.

Jag hinner inte se så mycket av dansen eftersom jag måste skynda vidare till mitt eget uppträdande med Uppsala Kammarkör. Vi bidrar till Kulturnatten med både estniska och svenska sånger vilket verkar uppskattas av publiken för de applåderar mycket.
Efter framträdandet hänger jag runt med en körkompis på stan. Vi tränger oss fram på gatorna, stannar och pratar med folk, tittar lite på det vi går förbi. Fast när vi passerar St Eriks snabbar vi på stegen för att rädda trumhinnorna från att sprängas av det höra rock-oväsendet. Vi sätter istället kurs mot Helga Trefaldighet och Domkyrkan, för att mata öronen med musik av det klassiska slaget.

I Helga Trefaldighet hittar vi en konsert med två präster som sjunger visor och spelar gitarr. Efter ett par sånger tycker vi det räcker. Visst kunde de sjunga, men rösterna räcker inte riktigt för att kunna hålla konsert med god kvalitet. Idoljuryn skulle inte ha släppt igenom dem.

Vi går över till Domkyrkan där domkyrkokören står och sjunger modernt. Orgeln brusar och den välbesökta kyrkan fylls av körmusik som skulle ha passat bra i en skräckfilm. Inte kanske njutbart direkt, men rätt imponerande. Vi sitter kvar när konserten är slut och lyssnar på lite mildare, sakrala toner från kyrkans ungdomskör.
Eftersom jag har planerat att titta på Västgöta Nations Teaters pjäs klockan tio går jag innan konserten är slut och beger mig tvärs över domkyrkoplan till Gustavianum. Där hamnar jag sist i en lång kö av människor och förstår direkt att inte alla kommer få plats. Jag blir lite besviken när dörren stängs en meter framför mig och vakten förkunnar att det inte får plats fler i salen.

Jag lämnar huset och vandrar ner mot ån och hittar ett stånd där alla varianter av chokladbollar säljs. Mina kontanter räcker inte, så jag sätter kurs mot en bankomat. Det är tur att man inte är ny i Uppsala längre. Om jag hade varit det så hade jag säkert ställt mig i den fem meter långa bankomatkön nere vid ån istället för att gå upp till de lediga bankomaterna vid stora torget. Varför stå en kvart i kö, när man kan gå tio meter bort och välja mellan tre olika lediga bankomater? Jag kan inte låta bli att i tankarna dumifiera de står står i den långa kön.

Utanför stadsbiblioteket är det bokbord där biblioteket säljer ut sina gamla böcker. Kommer man halv elva på kvällen är det ju klart att alla kända författare är utplockade redan, men jag hittar en okänd bok som enligt recensionerna på baksidan ska vara otroligt bra. För fem kronor är det värt att chansa, så jag köper boken och går ner mot min cykel. På vägen passerar jag chokladbolls-ståndet och köper en kolaboll med vaniljsmak. Det visar sig vara otroligt god och nöjd med kvällen cyklar jag hem genom kulturnatten.