Livet är för viktigt för att tas seriöst: Varför kramar är bättre än kindpussar

Häromveckan glömde lokföraren att han skulle stanna på stationen där jag skulle gå på. Jag skulle ta tåget som gick elva över fem från Bilthoven. Tio över fem kom ett tåg som såg ut som mitt, men det åkte i full fart förbi stationen. Vi som väntade tittade efter det och sa till varandra; Det var väl inte vårt tåg det där?

En minut senare försvann avgången från skylten. Strax därpå kom ett meddelande i högtalaren:

”Damer och Herrar, maskinisten glömde bort att stanna tåget på station Bilthoven. Nästa tåg går 17.25. Vi ber så mycket om ursäkt.”

Lagom läskig Zwarte Piet-mask...

Eftersom detta medförde att jag behövde vänta en halvtimme på Utrecht centralstation innan jag kunde byta tåg, bestämde jag mig för att köpa en liten julgran i en butik på stationen. Affären började sälja julsaker i september och då var jag där och tänkte att en såndär liten gran ska jag köpa när det börjar bli jul. Det var synd att jag inte köpte den granen i september för nu var de slut!

Det fanns några andra varianter och jag hittade en annan fin som var det sista exemplaret i hyllan. Det stod inget pris på den, så jag tog granen i famnen och letade rätt på en personal. Personalen gick runt halva butiken för att leta rätt på priset, men sa sen åt mig att låta granen bli skannad i kassan.

Jag stod i kö en stund och fick reda på priset. Jag tyckte 150 kr var lite för mycket för en liten gran (den jag såg i september kostade 39kr) och köpte den inte. Fast nu inser jag ju att jag borde köpt den bara för att det var sista exemplaret… Men, men. Vi kan ju hänga upp lite julgranskulor i vår palm istället. Palmer är ju faktiskt närmare det bibliska julfirandet än julgranar.

Gideon

I helgen har vi firat Sinterklaas höjdpunkt. I lördags firande vi med några av Gerwins kusiner och diverse andra släktingar. Jag svensk grönsakssoppa till alla tio. Jag har nu lärt mig att man inte kan göra soppa med ambitiösa smörgåsar om man har sagt att man ska laga mat. Soppa räknas tydligen inte som ”varm mat” utan hör till brödmåltiden.

Gerwins faster och hennes man var i Holland på besök och vi samlades i stugan de hade hyrt. Det var ett väldigt roligt hus! Gammaldags inrett och utan att snåla på den gammaldagsa charmen. I sovrummet fanns ett sängskåp, i vardagsrummet ett gammal järnkamin och toan var byggd som ett utedass! Dessutom verkade det vara blandat med ”fuskgamla” saker och riktigt gamla saker. Vi hittade bland annat en bibel given till någon år 1917. Det fanns inga Ikea-saker så långt ögat kunde nå.

Titta mamma, jag har hittat en fot!

Vi hade dragit lott om vem som skulle ge en present till vem. Dessutom var det obligatoriskt med ett rim eller en kreativ inslagning. Jag gav bort en ost och en cykellampa till farbrorn från Skottland, skrev en vers och slog in det i egendesignat skottlandskartaktigt papper. Själv fick jag från Janneke (10 år) en ”målarlåda” av kartong. I ”målarlådan” låg den en bok och lite choklad.

På kvällen spelade vi pool med några kompisar. Gerwin och jag var där först. När de andra hade kommit fick jag plötsligt kliande utslag på kinderna. Det gick bort efter en stund, men kom tillbaka precis när vi skulle gå. Jag insåg snart hade fått utslag av kindpussande! Först tänkte jag att det var en viss persons aftershave, men sen kom jag på att man inte använder aftershave om man har skägg. Det var i alla fall något i det där skägget som orsakade en allergisk reaktion hos mig. Det är kanske därför vi inte kindpussas i Sverige.

I söndags åkte vi till Gerwins föräldrars kyrka. I bilen dit började Gerwins föräldrar diskutera vad Cor egentligen hade ätit till frukost. Jag lyssnade roat.

” Jag åt inte så mycket till frukost” sa Gerwins pappa.

” Du åt väl flingorna?” frågade Trudy.

” Nej, jag åt inga flingor”, sa Cor.

” Jo, jag hade ju hällt upp yoghurt åt dig!”

” Jag minns att jag åt bröd med chokladkräm”, sa Gerwins pappa bestämt. ”Men jag kommer inte ihåg att jag skulle ha ätit några flingor”.

” Jo, du måste ju ha ätit yoghurten, gjorde du inte det?”

Jag undrar hur när Gerwin och jag börjar hålla på sådär. Enligt mina svärföräldrar börjar det i någongång i 60-årsåldern.

På eftermiddagen och halva kvällen öppnade vi paket hos Arwin och Rianne. Det var trevlig, men vilken tid det tog! När alla ska läsa sina A4-långa rim till varje paket tar det ju en stund och man tröttnar lite efter några timmar. Barnen satt i alla fall snällt och lekte med sina nya leksaker. Fast (Tante ’lippa!), ibland kan (tante ’lippaaaaa) de vara (tante ’lippa!”) lite (tante ’lippa, du läsa bok?) distraherade…

Det är vanligt att man skojar lite när man slår in paketen till Sinterklaas. I år hade Gerwin varit så vänlig att smeta sirap på utsidan av mitt paket! Nästa år ska jag gömma allt kladdigt vi har i huset.

Jag fick ett par böcker, lite julsaker och en kasse med svensk mat som Sinterklaas hade inhandlat på Ikea.