Rumänien - barnen och besökarna

Dusch

 Nu har jag och Gerwin precis kommit tillbaka från 10 fantastiska dagar i Rumänien. Vi var där med OM (operation mission) och ledde fem dagar med lekar för barn.

Bakom detta hus stod tälten

När vi kom dit visste vi ingenting. Bara att vi skulle göra något med barn och att vi inte fick ha smink, smycken eller korta shorts. På flygplatsen i Bukarest träffade vi andra deltagare och blev mötta av en OM-representat som hjälpte oss att med buss och tunnelbana ta oss till en tågstation. Han såg till att vi kom på rätt tåg och vi steg på för en tretimmars svettig resa till Brasov. Vi hade inte fått tid att köpa vatten, så i Brasov gick vi alla direkt från tågdörren till kioskdörren. På stationen i Brasov skulle vi bli mötta, men det var ingen där. Lyckligtvis kom det två OM-ledare redan efter fem minuter och vi hoppade in i en minibuss. På vägen till byn Bod där vi skulle bo, skämtade en av ledarna och sa att han hade hyrt ett hotell. Fast utan sängar, toalett och dusch. Jag började ångra mig lite.

Rusningstrafik

Det visade sig när vi kom fram att boendet inte alls var dåligt. Vi sov i fina tält i en äppelträdgård och det fanns utedass. Det byggdes till och med upp duschar de första dagarna med soluppvärmt vatten. Dessutom fick vi elektricitet och vatten från grannen. Mjölk till frukosten fick vi också från grannen eftersom han hade kor.

Grannen hade en tupp också som för full hals skrek ”kuckele kuhuhöeuö” på morgonen kl. 03.30 och 06.30. Sen vaknade några andra tuppar i områden och grannens skällande hund och gäss. Ingen toppensömn alltså. Inte hjälpte det heller att luftmadrassen läckte.

Höna som gått vilse

 Förutom grannens djur hade vi egna. En groda i duschen höll en sällskap när man duschade och prickiga sniglar kom fram på kvällen vid tandborst-tid. När det hade regnat kryllade det av grodor som man fick försöka att inte trampa på.

En dag irrade sig en av grannens höns in i vår trädgård och en annan dag flög det ut en fågel ut tältet när jag gick in.

Till frukost var det alltid färsk, kokad komjölk med cornflakes. Dessutom bröd med nutella, korv eller marmelad. En av de rumänska ledarna tittade konstigt på oss när vi frågade efter kall mjölk.

Lunchen bestod alltid av soppa, lagad av någon i församlingen. Soppa när det är 37 grader ute kan tyckas lite konstigt, men en rumän i teamet förklarade av de åt soppa på sommaren för att få i sig tillräckligt med vatten. Logiskt. Efter soppan fick vi en enkel rätt som ofta innehöll kål. Det var kvinnor från församlingen som lagade maten och den var alltid god.

Middagen var bröd och rester från dagens soppa. Jag hade förväntat mig magont hela veckan, för så är det ofta när jag är utomlands och någon annan lagar mat. Jag hade inga problem alls med magen. Kanske berodde det på att jag följt vaccinationsbyråns råd att dricka Coca Cola varje dag. Det dödar tydligen alla utländska bakterier.

Vi var ca 20 personer i vårt team. Tre från Storbritannien, en från Irland, tre från Schweiz, en från USA, två från Mexico och resten rumäner. Rumänerna var anknutna till en kyrka i närheten.

De första två dagarna var förberedelsedagar. Det första dagen gjorde vi internationella ingenting tittade mest på hur rumänerna byggde upp duschar och satte upp lampor. Vi fick i alla fall lite information om vad vi skulle göra de kommande dagarna. Vi blev dessutom lovade att få tid att förbereda lekar med lagledarna, men den tiden kom aldrig. Lyckligtvis hade varje rumän i laget koll på var vi skulle göra, så det gick bra utan förberedelse också.

Den andra dagen gick vi runt och delade ut inbjudningar till barn i två olika byar. Dessutom målade vi flaggor som representerade varje tävlingslag. Mitt lag var förstås Sverige och det leddes av mig, en rumän och en britt.

På lördagen satte vi ingång med barnaktiviteterna. Vi hade en öppningscermoni i den stekande solen och delade därefter in barnen i lag. Vi lekte lekar i lagen och satte oss sen ner i gräset (läs skräpet och dammet) för en bibelberättelse och sjungande av kristna barnsånger. Sen var det tävlingar mellan lagen.

Detta var vad vi gjorde de kommande fem dagarna i två olika byar. Det var så roligt att umgås med barnen att jag glömde bort hettan. Flera gånger under lekarna var det vattenpaus och barnen sprang fram till vattenflaskan och höll upp sina muggar. Jag har aldrig sett svenska barn bli så glada för vatten!

Barnen var fattiga och det syntes på deras kläder. Vissa hade hål i kläderna eller förstora kläder. En pojke hade en Bamseklubben-tröja och en annan en tröja från landslagets fotbollsklubb. Alltså kläder som skickats från Sverige till fattiga barn i Rumänien.

På söndagskvällen var vi i en evangelisk kyrka. Utanför kyrksalen satt en skylt: ”Stäng av din telefon och öppna ditt hjärta”. Kvinnor och män satt separat och kvinnorna bar kjol och någonting på huvudet. Bänkarna var ruskigt obekväma. En söt flicka i för liten prinsessklänning sjöng.

På onsdagen var det prisutdelning och vi knöt medaljer i bilen. Mitt lag kom sist i båda byarna, men barnen fick i alla fall diplom.

Se upp för hunden!

En kväll åt vi middag hemma oss en rumän i teamet. Hans familj bodde i ett hus som inte var färdigbyggt. Det var i princip en betongstomme med lite möbler. De hade inte råd för tillfället att fortsätta bygga, men de var glada att ha tak över huvudet. Familjen hade världens läskigaste hund. När man avlar hundar i Rumänien stoppar man ibland i gener från hajar för att göra dem mer aggressiva. Den här hajhunden såg ut som en björn och hoppade upp på stängslet så fort någon utanför familjen närmade sig. Som tur var var den inlåst. Hoppas kattungarna har vett att hålla sig borta. De hade en annan hund också som inte var inlåst utan bara fastbunden. Enligt hans husse var han inte farlig, men jag vill helst inte att hundar som är större än mig hoppar upp på mig eller biter mig i handen vilket hunden gjorde med vissa andra.

Vi åt en trevlig middag (pasta med parmesan och socker) i solnedgången och lekte med kattungarna.

Jag tyckte mycket om byn där vi bodde. Husen var färgglada, människorna vänliga och hästarna med vagnar skapade en speciell stämning. Elkablarna var trassliga och rusningtiden var när korna gick till och från hagen.

Brasov

De sista två dagarna turistade vi. Vi besökte Draculas slott som inte hade något alls med Dracula att göra och vi tittade på staden Brasov. I Draculas slott hade vi en guide som inte alls verkade intresserad av det hon sa, utan mest oroade sig för att hon skulle komma med på bild, hade telefonen på och skrek åt de andra i rummet att vara tysta. När hon var klar försvann hon snabbt iväg med telefonen vid örat.

Sammanfattat kan jag säga att det var en meningsfull resa. Trots att jag inte kunde språket gick det bra att på andra sätt kommunicera med barnen och jag lärde mig mer rumänska för varje dag. Rumänien är ett väldigt speciellt land. Inte direkt ett land man turistar i, men ett land där man ska träffa människorna. 

På jakt efter barn

Vår gata