Det var en gång ett kylskåp som bodde på Luthagsesplanaden 87. Varje dag tittade kylskåpet längtansfullt ut genom fönstret i den lilla studentlägenheten. Därute låg snön vit trots att det bara var november, vinden blåste kallt och de passerande studenterna drog kappor och halsdukar tätare omkring sig.
Kylskåpet undrade hur världen utanför var. Det såg verkligen mysigt ut med is och snålblåst. Tänk att inte behöva stå och tillverka kyla på insidan utan att faktiskt få vara i kylan! ( för att förstå ett kylskåps känslor kan vi okylskåp väl jämföra det med att istället för att dricka en kopp te, ta ett varmt bad.)
En dag blev längtan för stark. Kylskåpet bröt sig loss från sin plats och tog ett skutt ut i rummet. Han sköt upp dörren och begav sig ut mot friheten genom korridoren. Han ställde sig i hissen, men ack, detta skulle bli hans stora misstag! När hissdörren stängts bakom honom insåg han att han inte hade några händer och därför inte kunde trycka på knapparna. Bedrövad åkte han med hjälp av andra hissresenärer hiss i flera timmar utan att komma till den våning han ville.
Det var detta kylskåp jag mötte i hissen på vägen hem från min första dag på jobbet. Jag blev rätt förvånad när halva hissen upptogs av en vit klumpeduns, men gjorde honom sällskap till fjärde våningen. Jag såg direkt att kylskåpet vad ledset, han brummade inte alls lika muntert som mitt eget kylskåp och hade djupa fåror i pannan. Men eftersom jag inte talar kylskåpens språk lyckades jag inte få kontakt med honom och fick aldrig reda på sanningen bakom hur han hamnat där. Det enda jag kunde göra var att undra vilken idiot som lämnar ett kylskåp ensam i en hiss klockan sju på kvällen. Visst avslutar man ändå ett arbete innan man går hem och lämnar det inte plötsligt för att klockan slagit hem. Kanske orsakades detta av samma dummerjöns som planterat vissna blommor i rabatten utanför min port?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar